Maddes blogg

I helgen var det sista avsnittet av "Stjärnorna på slottet" och jag har sett alla utom ett denna säsongen. Avsnittet med Harriet Andersson var väldigt gripande, men det avsnitt som påverkade mig mest var det med Özz Nujen. Han berättade bl.a. om sin barndom, uppväxt och att han inte vill ha barn. Familjens flykt från Turkiet demonstrerade han genom att ge de andra deltagare en uppgift. De skulle ta sig över en åker där det fanns miner, men de visste inte var dessa miner fanns. Utmaningen var att ta sig över på andra sidan med livet i behåll. Denna uppgift skildrade hur hans familj och många andra familjer förmodligen kände sig inför sitt livs jobbigaste beslut. Vilken ångest och panik dessa människor måste haft när de flydde med sina barn mot en osäker framtid. Det ända de visste var att de inte kunde stanna kvar i sitt hemland om de ville överleva och ville att deras barn skulle överleva. Denna ångest och panik levde sig Helena Bergström in i när hon skulle ta sig till a

Under varje december månad blir jag alltid lite känsligare och tänker på vad jag har lyckats ta mig igenom i livet. Denna december blev lite extra jobbig då jag miste en nära släkting i slutet av november. Alla är vi med om dödsfall av nära och kära någon gång under våra liv. Orsakerna varierar i vår värld, det kan bl.a. handla om åldern, sjukdom, olycka, naturkatastrofer och svält. Det finns alltså tillräckligt med dödsorsaker i vår värld än att vi ska döda varandra bara för att vi olika religioner eller för att vi tycker olika. Vi människor är egentligen väldigt dumma. Vi är så korkade att vi inte inser att vi håller på att utrota oss själva genom allt dödande i världen. Varför då döda varandra helt i onödan när vi istället kan ta vara på varandra och acceptera och respektera att vi är olika och det är okej. Vi kan lära mycket av varandras olikheter. För att bidrag lite till mina medmänniskor, så registrerade jag mig igår kväll som organdonator via socialstyrelsen. Det är jätte l

Härom dagen läste jag en artikel som jag känner mig väldigt kluven till. Det var ett twitter inlägg av Norrköpings Tidningar där det står, "Missa inte: Marcus starta uteställe för funktionshindrade." Artikeln handlar om Marcus 28 år som gärna vill kunna roa sig på uteställen, men känner att det finns för många hinder på befintliga uteställen i samhället. Min första tanke som slår mig när jag läste rubriken, är att genom att starta detta ställe för funktionshindrade, så deltar han själv i att segregera oss från resten av samhället. Detta blir fortsatt vi och dem tänk. Samtidigt förstår jag att han gör det. Det handlar inte bara om tillgängligheten, utan det handlar till stor del om det sociala. Acceptansen och förståelsen för oss funktionshindrade är tyvärr inte den bästa i samhället idag. Marcus tanke är att skapa en miljö som är mer lämpad för människor med alla möjliga sorters funktionshinder, utan att för den delen utesluta folk utan. Det ska vara ett ställe där alla

Jag har en fundering, jag har många funderingar, men det är speciellt en jag inte riktigt förstår. Ni kanske kan hjälpa mig att förstå. Alla verkar vi ha olika syn på hur vårt samhälle har utvecklats. Det finns de som som säger att samhället har blivit sämre på många plan och att det har blivit mer segregerat. Sen har vi också de som säger att samhället inte har blivit sämre, utan det har funnits samma problem då som nu. Till min fundering då, hur kan vi som bor i samma land uppfatta samhällets utveckling så oerhört olika? Själv tror jag att det har med att göra hur du själv har det, har du ett välbetalt jobb eller är du arbetslös? Är du frisk eller är du sjuk och har minimal inkomst? Ja, här tror jag skillnaderna finns. Människan tänker på hur en själv har det och ser då ens egen situation bra ut, så är det svårt att sätta sig in i någon annans situation och förstå att det inte är bra för alla. De flesta i vårt land har det bättre än vad vi har haft på länge. Senast vi hade en e