Maddes blogg

Det sa min man precis nu när han berättade om att han känner sig ofokuserad på sitt jobb och sin vardag tillsammans med mig. Det händer så mycket kring personlig assistans och våra sociala medier är överösta med statusar om oro och rädsla. Rädsla över att få sitt liv förstört och sin frihet indragen. Det ända jag och min man och många många med oss vill, är att få leva vårt liv på vårt vis med den hjälp som krävs, inget mer och inget mindre. Nu lever vi inte, vår vardag går idag ut på att vara oroliga och rädda för den dagen då Försäkringskassan vill göra en omprövning och beslutar att dra in vår assistans. Vad gör vi då? Vi slår bort den frågan hela tiden, varje dag, för vi vågar inte ens tänka tanken.... Vi tar djupa andetag och säger till oss själva "den dagen, den sorgen, det får vi ta då". Men det hänger som ett mörkt moln över våra huvuden varje dag, det förföljer oss och påverkar oss till den grad att vi blir fysiskt sämre och sjuka. Vi orkar inte fajtas, vi har

Jag måste erkänna, jag har blandade känslor när jag nu tittar på "Tillsammans för världens barn". Visst kan jag bidra med 20kr, men det kan inte alla personer med funktionsnedsättning i Sverige. Jag vet, ingen tvingar oss att bidra, det är frivilligt för alla personer och företag att bidra och det är klart att vi ska bidra om vi kan. Vi med någon funktionsnedsättning i Sverige har sett våra mänskliga rättigheter bli sämre och sämre för varje år som gått under de senaste 10 åren. Jag känner inte till någon statistik, men jag vet att många, säkerligen 50% av oss med funktionsnedsättning går back ekonomiskt varje månad och därmed lever i fattigdom. Det är långt ifrån alla av oss som får den hjälp, det stöd eller de hjälpmedel vi behöver för att få leva som du med goda levnadsvillkor. Men visst finns det många barn i vår värld som har det mycket, mycket sämre än oss, så vi ska bidra och hjälpa om vi kan. Så för att vara tydlig, så har jag inget emot att vi hjälper barn i and