Maddes blogg

Att berätta offentligt om de erfarenheter en har av misshandel och sexuellt våld anser jag är modigt. Det är ett oerhört skamfyllt ämne och vi är många som tar på oss skulden när vi blivit utsatta. Det är ett ämne som ofta tystas ner av samhällen i många länder och det bidrar till att de utsatta tror på att det är deras eget fel. Detta gör att vi biter ihop och lever i det tysta med våra hårt rotade hemska erfarenheter, ibland med tron att ingen kommer bry sig ändå. En del av oss vågar inte be om hjälp i form av samtalsterapi och andra är bara tvungna att få hjälp för att kunna hantera de hemska erfarenheter och då också kunna leva vidare. Det krävs mycket mod att be om hjälp, då vi ofta tar skulden på oss själva. När det gäller våld i nära relation kan det även finnas psykisk misshandel med i bilden, vilket kan göra att den utsatte förlorar sin egen röst, förlorar sig själv. Förövaren har tagit över helt och hållet och du är bara en kropp, en "vante" som förövaren kan gö

Det finns många ord idag som förklarar att min kropp är normbrytande, att jag är normbrytande, men för tillfället använder jag ordet funktionsnedsättning, så ni vet.... Jag är lite fundersam kring varför så få politiska partier värnar om allas lika värde i vårt land, de pratar mycket om jämlikhet, men syns det? 1994 verkar varit ett år då politikerna ansåg att vi med någon funktionsnedsättning var värda att satsa på och att vi var värda ett självbestämmande liv och det är ju helt fantastiskt. Jag får alltså bestämma över mitt eget liv, vem vill inte det? Vad har då hänt på dess över 20 år? Samhället har förändrats, idag får ingenting kosta pengar, men vi vill ändå att samhället ska fungera. Logiken är väldigt orimlig. Visst kostar det, men det gör också skolan, vården och äldreomsorgen.m.m. Kvalité kostar och vill vi fortsätta att ha det välfärdssystem som vi har i Sverige, då får det kosta. Jag undrar, vad skulle du sätta för pris för ditt självbestämmande liv? Många av oss so

Debatten kring LSS är enormt snevriden och ofantligt tråkig. Det är som att titta på en tennismatch som aldrig tar slut. Den ena sidan pratar endast om kostnader och hur den måste minska och den andra sidan får hela tiden försvara sig och rätten till ett liv. Så här kan vi inte hålla på.... Vi har haft denna debatten ända sedan år 2008 om inte ännu längre tillbaka. Det är väldigt tröttsamt att behöva försvara sin rätt till ett liv som alla andra, att hela tiden känna att vi bara är en kostnad. Vi räknas inte till dem lyckligt lottade som får ha ett självbestämmande liv utan att någon annan ifrågasätter det. Att en utredning kring LSS lagen behövs är vi nog många som är överens om. Det är utgångspunkten för utredningen som vi är oense om. Personligen anser jag att en utredning behövs då det har kommit ett flertal praxis från förvaltningsrätten under de senaste 10 åren, där besluten inskränker våra grundläggande behov. Jag menar att det kan inte vara möjligt att vi människor har he

Det finns si och så många människor i vårt land som lider av en psykisk ohälsa och det finns si och så många människor i vårt land som lever i utanförskap. Varför är det så när den svenska ekonomin är så stabil? Detta är frågor våra politiker ställde sig i Almedalen denna veckan och själv tycker jag inte att det är så konstigt faktiskt. Vi måste se till så att skolans resultat blir bättre, så att elever klarar sig igenom skolan med bra betyg.  Samhället är uppbyggt på resultat, klarar du inte skolan på den nivå som är bestämt av våra politiker så måste du plugga hårdare och mer för att nå den godkända kunskapsnivån. Till vilket pris? Är kunskap livskvalité? Är det inte själva livet som är livskvalité? Du pluggar så hårt att din hjärna till slut säger stop och du får panikångest och depression. Men du är ju så duktig och klarar nivån, så nu efter 12 år i skolan kan du läsa vidare på högskola eller universitet. Vill du inte studera mer kan du nu p.g.a dina höga betyg få ett j