Maddes blogg

Peter Wolodarski skriver i sin söndagskrönika  Det är en mörk tid vi lever i just nu  i DN ” Det kan finnas många synpunkter på vad som är en rimlig migrationspolitik, men det kan aldrig vara acceptabelt att förminska en annan människas värde.” Jag tar fasta på den sista delen i denna mening, ”Det kan aldrig vara acceptabelt att förminska en annan människas värde” . Detta riktar jag direkt till regeringen, för det är just det de gör, förminskar andra människors värde. Finansministern Magdalena Andersson fick i förra veckan svara på hur regeringen tänker finansiera flyktingpolitiken. På det svarar hon bl.a. att de ska spara in på assistansersättningen. Magdalena Andersson och regeringen borde veta bättre än att sätta utsatta grupper mot varandra. I detta förslaget ska regeringen ta från oss som behöver hjälp för att kunna ha ett värdigt liv, för att ge till andra som är i behov av annan sorts hjälp för att kunna ha ett värdigt liv. Minska på den ena gruppens mänskliga rättigheter för

Redan under tiden då jag gick på dagis hade jag min bästa vän Angela vid min sida. Vi har haft mycket roligt ihop genom dagis, förskola och 9år i skolan. Det var henne jag hängde med på rasterna i skolan och det var henne jag spelade kort med i korridoren när några äldre killar kom och förstörde för oss. Jag kan säga att det säkerligen inte var helt lätt för Angela när min frustration över mobbningen i skolan gick ut över henne. Vi var egentligen ganska olika, hon hade det lätt för att lära sig ämnena i skolan och jag var precis tvärtemot och hade det svårt i skolan. Trots våra olikheter ställde hon upp för mig genom hela grundskolan. När det var dags att välja utbildningsprogram i gymnasiet stod det klart att vi skulle välja olika program. Jag valde HP- Handels och Administrations programmet och Angela valde Naturvetenskapliga programmet för att kunna läsa vidare till sjuksköterska eller läkare som henne dröm var då. Vi hamnade på samma gymnasieskola och träffade varandra då och d

Jag älskar min kropp och jag har lärt mig att leva med den precis som den är, men ibland är det en utmaning att leva i denna kropp. Just nu kan jag säga att sitta i stol och ha inflammation i båda armarna och ena axel/skulderblad är ingen lätt match. Det är nästan lättare för HIF att vinna över MFF ;-)... men bara nästan hahahah. För er som inte känner till det, så är orsaken till denna inflammation ett skov av min psoriasisartrit. Denna sjukdom går i skov året om och jag vet aldrig hur länge skovet håller i sig. Just nu innebär skovet inflammation i musklerna i båda armarna, ena axel och kring ena skulderbladet. Det är bara att knapra inflammationshämmande piller och vänta ut det. Det är sjukt frustrerande, men inget jag kan göra något åt. Roligare kan jag ju ha ;-) Det är ju då tur att jag inte bara är min kropp, utan att jag är så mycket mer än mitt "skal" och det är det som hjälper mig att leva vidare. Jag har så mycket att bidra med som kommer från mitt hjärta och i

När skolpersonalen på högstadiet tyckte att jag skulle gå i särskola, så var min uppfattning att särgymnasium och Riksgymnasium var samma sak. Riksgymnasiet i Kristianstad är för rörelsehindrade då skolan är helt tillgänglig. Skolan har samma läroplan som kommunala skolor, men eleverna kan också få mer stöd och hjälp än på en kommunal skola. Skolan har också ett elevhem där elever som bor långt ifrån kan bo. Eleverna har också tillgång till sjukgymnaster och arbetsterapeuter på skolområdet. Så här skriver skolverket på sin hemsida om särgymnasium. Gymnasiesärskolan i Sverige är 4årig och frivillig och vänder sig till ungdomar med utvecklingsstörning. Det finns nio yrkesinriktade nationella program. Det finns också individuella program för elever som behöver en utbildning som är anpassad för de egna förutsättningarna.  Här har ni skillnaden på dessa skolor som finns att tillgå för ungdomar med någon funktionsnedsättning. Min egen åsikt är att vi inte ska behöva ha en skola för r

Då högstadiet var mina tre jobbigaste skolår, så kommer även detta blogginlägg handla om den tiden. Vi får se om det krävs ytterligare ett inlägg eller om jag nöjer mig med två ;-) Den största anledningen till att skolan ville att jag skulle åka skolbuss med mina skolkamrater, var egentligen att de inte ville betala för skolskjuts (färdtjänst) för mig. Men i åk 8 när min kropp började säga ifrån och ge signaler om att den hade fått nog av den psykiska stressen som all mobbning hade medverkat till, så blev skolan tvungna att stå för skolskjuts. Jag hade fått problem med mina händer, jag kunde inte ens greppa en penna och heller inte besticken jag åt med. Jag fick en bärbar dator som hjälpmedel och mer greppvänliga bestick under den jobbigaste perioden. Det gjordes ex antal undersökningar för att hitta orsaken till den plötsliga försämring av mina händer, men de hitta inget specifikt fel. Jag fick också mer och mer ont i mitt högra knä som gjorde det jobbigare att gå. Inte heller där

Jag hade tagit mig igenom mellanstadiet och nu var det dags för högstadiet. Det hade precis byggts en ny högstadieskola i byn bredvid, ca 5 km bort och den var byggd på ett plan, perfekt för mig som behövde min rullstol vid längre sträckor. Det bestämdes att jag skulle åka skolbuss med mina skolkamrater och det är inget fel i det. Det är bra att jag inte särbehandlas för mycket och kommer ifrån mina klasskamrater. Det ända är att jag inte kunde bära upp min rullstol på bussen själv, utan det skulle chauffören hjälpa mig med. Det gick bra ett tag och vissa av chaufförerna som körde blev jag riktigt bundis med. Tyvärr fanns det då några få chaufförer som ansåg att det inte var deras jobb att hjälpa mig min med rullstol, utan det skulle mina skolkamrater hjälpa mig med. Min klass blev snabbt ganska stökig och jag blev mobbad av en del elever som inte kände mig sedan tidigare. Först var det tjejer i parallellklasserna som tittade, pekade och betedde sig allmänt störigt mot mig. Jag väg