Jävla Pajas- Det här skojar du inte bort....

För någon vecka sedan satt jag och min man och såg Måns Möllers show "Jävla Pajas- Det här skojar du inte bort.....

Jag ska ärligt erkänna att jag inte är något fan av stand up:are eller komiker. Men denna show berörde både mig och min man. Jag skrattade och grät om vartannat under hela showen. Den stora anledningen till att Måns berörde oss så djupt var hans sett att berätta om sin erfarenhet som pappa till ett autistiskt barn.

Han berättar på ett väldigt bra och rörande sätt hur han som pappa kände det när hans son fick sin diagnos autism. Att sitta hos främmande människor som bedömer ditt barn och säger saker som kommer prägla inte bara ditt barns framtid för alltid, utan även hela familjens liv. Detta skildrar Måns på ett rörande och komiskt (hur man nu kan tycka att situationen är komisk) sätt.

Jag har som bekant en fysisk funktionsnedsättning, med denna innebar också svårigheter i inlärning under min skoltid. Så under högstadiet gick skolpersonalen till mina föräldrar med förslaget att jag skulle gå i gymnasiesärskola. Jag minns inte allt exakt, men jag har för mig att de baserade detta på att jag hade svårigheter att lära mig vissa ämnen i den takt de tyckte var normen.

Det är väldigt bra att särskola finns för de barn och ungdomar som behöver det stödet under undervisningen. Det ingen berättar när de föreslår särskola för ett barn/ungdom, är att detta kommer att förfölja dem i resten av deras liv. Går du i särskolegymnasium kan du inte tillgodoräkna dig ditt slutbetyg om du vill läsa vidare på universitet. Du kommer också att ha dessa betyg som underlag när du söker jobb, vilket tyvärr i dagens samhälle inte är något positivt.

Mina föräldrar "slogs" med näbbar och klor för mig och min framtid. Självklart frågade de även mig vad jag själv ville. Jag gick med på att åka och göra ett besök på Riksgymnasiet i Kristianstad, så dit åkte jag och min pappa. Efter ett besök där, kände jag att skolan inte var för mig. Jag hade från dagis gått i klasser med icke funktionsnedsatta barn och kände nu inte mig hemma på riksgymnasiet bland endast rörelsehindrade ungdomar.

Jag valde att gå Handel och administrationsprogrammet på Filborna skolan i Helsingborg i den icke särskoledelen och det skulle visa sig vara ett utmärkt val för mig. Jag började visa intresse för skolan och dess undervisning som aldrig förr och jag gjorde bra ifrån mig och fick godkända betyg. Med facit i hand var det inte särskola jag behövde, utan en motivation att intressera mig i undervisningen.

I högstadiet var jag skoltrött som många andra tonåringar var och det påverkade mitt intresse för undervisningen. Det som dock påverkade mig mest negativt under högstadiet var den mobbing jag blev utsatt för av äldre ungdomar. Den värsta mobbingen var dock den jag fick känna på av skolpersonalen. Deras sätt att hantera vissa situationer gällande mig under mina tre år, gjorde att jag kände mig mest till besvär och jobbig för dem. Lite bättre förståelse och hantering av vissa saker hade hjälpt mig att trivas i skolan. Detta var grunden till deras beslut att sätta mig i en särskola.

Det jag vill säga med detta är att, var inte så snabba på att döma barn och ungdomar och sätta en stämpel på dem. Det kommer att förfölja dem resten av deras liv. Nu vet jag också att om man inte får någon diagnos, så får man heller inte någon hjälp av skolan. Det är dags att lägga resurser på våra barn och ungdomar som behöver det vare sig de har en diagnos eller ej. För det är deras framtid det handlar om.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Stenar och Kristaller

Kylklamp mellan benen!

Borta bra, men hemma bäst!