Är den svenska vården till för alla?
Igår morse ringde jag min vårdcentral för att få en akuttid till min läkare som alla gör när de är i behov av medicinsk behandling. Trots min långdragna förkylning, så var det inte den jag ville ha hjälp med.
När jag får hjälp av mina assistenter med på- och avklädning står jag i någon sekund innan mina ben inte bär mig mer och jag sätter mig igen. För några veckor sedan tappade jag balansen och förmodligen trampade jag fel och stukade min fot, detta är inte första gången så nu är jag ute efter en mer långsiktig lösning för att jag inte ska skada min fötter mer.
Jag förklarade för sköterskan att jag förmodligen behöver en remiss till ortopedtekniska mottagningen för att diskutera fram en lösning med dem, ex skenor inomhus. Sköterskan jag pratade med konsulterade med en kollega och återkom med svaret "Vi är restriktiva med att skriva ut remisser, så vi kan tyvärr inte hjälpa dig. Men du kan kontakta ortopedmottagningen som ligger i samma hus som vi."
Här trycker jag bort min irritation över att det ska vara så jävla svårt att få hjälp när jag väl ber om det, och tar snällt kontakt med ortopedmottagningen. Här förklarar jag ytterligare en gång mitt ärende för en sköterska, denna är väldigt trevlig och säger. "Som du kanske förstår är ditt fall inte en av de vanligaste som vi har. Tyvärr så skickar vårdcentralen sina patienter till oss för att de ska slippa stå för remisskostnaden. Men du ska självklart få hjälp, jag måste bara prata med en av våra läkare först och se hur vi ska göra. Jag hör av mig till dig under dagen". Efter lunch ringer sköterskan tillbaka och berättar att deras läkare har ringt vårdcentralen och nu ska dem höra av sig till mig och ge mig en tid snarast till min vårdcentralsläkare. Nu har jag en tid till min läkare i nästa vecka.
Ska det verkligen gå till på detta vis? Svaret jag fick om att vårdcentralen är restriktiva med remisser säger mig en hel del. Som jag ser det finns det flera patienter som inte får den vård de behöver direkt, utan får gå onödigt länge utan att få rätt vård för att de inte vill skriva remisser. Är det så här vi tar hand om varandra?
För er som inte vet, så är jag född med ryggmärgsbråck som innebär bl.a. delvis förlamning i benen, att vissa organ inte fungerar utan mediciner eller medicinska hjälpmedel. Det innebär också att jag har en shunt inopererad som går från ventriklar i hjärnan ner till buken som dränerar ryggmärgsvätskan från hjärnan. Allt detta fungerar inte av sig själv, utan jag behöver ha koll på allt detta. Detta har inneburit och innebär fortfarande operationer lite då och då. Jag har även en del kognitiva svårigheter som gör att jag behöver planera min vardag på ett visst sätt.
Jag lever också med hudsjukdomarna psoriasis och rosacea som i perioder behöver behandlas. Jag har även den reumatiska sjukdomen psoriasisartrit som innebär kronisk inflammation i leder och muskelfästen som ger smärta mer eller mindre alltid, denna måste jag medicineras för livet ut.
Alla mina diagnoser gjorde att jag för ca 10 år sen drabbades av en djup depression och konsekvenserna av den blev att jag nu är oerhört känslig för stress och i perioder även för ljud. Allt detta gör att jag även har fått diagnosen hjärntrötthet och det är ju egentligen inte så konstigt, eller hur. Det innebär också att jag inte har 100% energi när jag vaknar på morgonen och att energin minska fortare vid varje vardagliga sak som jag tar mig för under dagen.
Jag har kontakt med hudmottagningen, reumatolog mottagningen och vårdcentralen. Det hänger ofta på mig själv att förklara vad ryggmärgsbråck innebär för läkarna för det finns inte någon specialist på den diagnosen idag. Jag är alltså beroende av vårdcentralen för att få hjälp även med det som beror på ryggmärgsbråcket.
Trots att jag har dessa funktionsnedsättningar och hinder i min vardag, gör jag allt för att få leva ett så "normalt" liv som möjligt. Jag kan inte bara ge upp och stanna i sängen dagarna i ända, jag behöver engagera mig i något som ger energi, men det är lika viktigt att jag inte sätter mig i situationer som tar av min energi.
Jag vet att det finns många med mig i liknande situationer som jag där vården i vis mån gör allt de kan för att försvåra för oss och slippa lägga pengar på att hjälpa oss till ett liv med goda levnads villkor. När ska Sverige visa att vi stöttar och hjälper alla våra invånare till ett bra liv, när ska en bra vård vara självklart även för personer med funktionsnedsättning?
Jag är inte bitter även om det kan låta så, jag vill bara att ni som inte lever med en sjukdom eller funktionsnedsättning ska få en inblick i hur det kan vara att leva med det.
När jag får hjälp av mina assistenter med på- och avklädning står jag i någon sekund innan mina ben inte bär mig mer och jag sätter mig igen. För några veckor sedan tappade jag balansen och förmodligen trampade jag fel och stukade min fot, detta är inte första gången så nu är jag ute efter en mer långsiktig lösning för att jag inte ska skada min fötter mer.
Jag förklarade för sköterskan att jag förmodligen behöver en remiss till ortopedtekniska mottagningen för att diskutera fram en lösning med dem, ex skenor inomhus. Sköterskan jag pratade med konsulterade med en kollega och återkom med svaret "Vi är restriktiva med att skriva ut remisser, så vi kan tyvärr inte hjälpa dig. Men du kan kontakta ortopedmottagningen som ligger i samma hus som vi."
Här trycker jag bort min irritation över att det ska vara så jävla svårt att få hjälp när jag väl ber om det, och tar snällt kontakt med ortopedmottagningen. Här förklarar jag ytterligare en gång mitt ärende för en sköterska, denna är väldigt trevlig och säger. "Som du kanske förstår är ditt fall inte en av de vanligaste som vi har. Tyvärr så skickar vårdcentralen sina patienter till oss för att de ska slippa stå för remisskostnaden. Men du ska självklart få hjälp, jag måste bara prata med en av våra läkare först och se hur vi ska göra. Jag hör av mig till dig under dagen". Efter lunch ringer sköterskan tillbaka och berättar att deras läkare har ringt vårdcentralen och nu ska dem höra av sig till mig och ge mig en tid snarast till min vårdcentralsläkare. Nu har jag en tid till min läkare i nästa vecka.
Ska det verkligen gå till på detta vis? Svaret jag fick om att vårdcentralen är restriktiva med remisser säger mig en hel del. Som jag ser det finns det flera patienter som inte får den vård de behöver direkt, utan får gå onödigt länge utan att få rätt vård för att de inte vill skriva remisser. Är det så här vi tar hand om varandra?
För er som inte vet, så är jag född med ryggmärgsbråck som innebär bl.a. delvis förlamning i benen, att vissa organ inte fungerar utan mediciner eller medicinska hjälpmedel. Det innebär också att jag har en shunt inopererad som går från ventriklar i hjärnan ner till buken som dränerar ryggmärgsvätskan från hjärnan. Allt detta fungerar inte av sig själv, utan jag behöver ha koll på allt detta. Detta har inneburit och innebär fortfarande operationer lite då och då. Jag har även en del kognitiva svårigheter som gör att jag behöver planera min vardag på ett visst sätt.
Jag lever också med hudsjukdomarna psoriasis och rosacea som i perioder behöver behandlas. Jag har även den reumatiska sjukdomen psoriasisartrit som innebär kronisk inflammation i leder och muskelfästen som ger smärta mer eller mindre alltid, denna måste jag medicineras för livet ut.
Alla mina diagnoser gjorde att jag för ca 10 år sen drabbades av en djup depression och konsekvenserna av den blev att jag nu är oerhört känslig för stress och i perioder även för ljud. Allt detta gör att jag även har fått diagnosen hjärntrötthet och det är ju egentligen inte så konstigt, eller hur. Det innebär också att jag inte har 100% energi när jag vaknar på morgonen och att energin minska fortare vid varje vardagliga sak som jag tar mig för under dagen.
Jag har kontakt med hudmottagningen, reumatolog mottagningen och vårdcentralen. Det hänger ofta på mig själv att förklara vad ryggmärgsbråck innebär för läkarna för det finns inte någon specialist på den diagnosen idag. Jag är alltså beroende av vårdcentralen för att få hjälp även med det som beror på ryggmärgsbråcket.
Trots att jag har dessa funktionsnedsättningar och hinder i min vardag, gör jag allt för att få leva ett så "normalt" liv som möjligt. Jag kan inte bara ge upp och stanna i sängen dagarna i ända, jag behöver engagera mig i något som ger energi, men det är lika viktigt att jag inte sätter mig i situationer som tar av min energi.
Jag vet att det finns många med mig i liknande situationer som jag där vården i vis mån gör allt de kan för att försvåra för oss och slippa lägga pengar på att hjälpa oss till ett liv med goda levnads villkor. När ska Sverige visa att vi stöttar och hjälper alla våra invånare till ett bra liv, när ska en bra vård vara självklart även för personer med funktionsnedsättning?
Jag är inte bitter även om det kan låta så, jag vill bara att ni som inte lever med en sjukdom eller funktionsnedsättning ska få en inblick i hur det kan vara att leva med det.
Du är inte ensam om att ha problem med vården och det tycks vara väldigt lite intresse från de som jobbar där att lära sig mer. Spin-off en förening som vill synliggöra detta och jobba för en förbättring för personer med ryggmärgsbråck. Tillsammans är vi starka.
SvaraRaderaJag är fullt medveten om den breda problematiken. Jag skriver om det för att personer utan inblick i funktionsnedsattas liv behöver få en förståelse och hjälpa oss att göra vården bättre. Det är bra att vi är många som kämpar tillsammans, men utan en förståelse från politiker, myndigheter och samhället i stort kommer vi ingenstans.
SvaraRadera