God fortsättning!
Nu kommer min något sena summering av året 2017.
Året har varit väldigt händelserikt och intressant, men också väldigt jobbigt och mycket har tagit väldigt hårt på både min hälsa och energi.
Jag har varit på många intressanta event och träffat många trevliga människor genom organisationen We Rise Again. Vi började året med att delta en hearing i Europa Parlamentet i Bryssel, sen har vi träffat myndigheten för delaktighet i Stockholm och i höstas var vi på en nordisk konferens på Färöarna. Detta har varit roligt, spännande och mycket givande och det är skönt att se att det finns så många människor som engagerar sig i mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
På det personliga planet har det varit lite annat under året.
Att leva med en funktionsnedsättning är inte alltid så lätt och när vårt samhälle har system som gör livet lite jobbigare försvinner mitt tålamod ganska snabbt.
Att behöva förklara och försvara mig varje gång jag är i behov av hjälpmedel, vård eller liknande, tar oerhört mycket på energin och gör att vardagen blir ännu jobbigare.
Vi som lever med någon funktionsnedsättning är allt annat än svaga. Vi som generellt sätt börjar dagen med mindre energi än andra, ska ändå ha energi för att kämpa sig till rätten att få ha ett liv som andra. Den logiken går inte hem hos mig...
Året har bestått av fajt för att få en permobil som passar mig och min kropp. Fajt för att få komma till läkare, där jag vid flera tillfällen har blivit nekad tid till vårdcentralen. En del av gångerna har slutat med att jag istället har hamnat på akuten.
Den största och viktigaste fajten för året har varit fajten för personlig assistans och den har varit landsomfattande. Fajten för mitt och min mans liv, att få den hjälp vi behöver i vardagen för att kunna leva som alla andra. Denna fajt är också den som har tagit mest energi och bidragit mest till min försämrade hälsa. Jag vill vara tydlig med att vi ännu inte har fått indragna assistanstimmar, utan det är oron kring politikers inställning till denna livsavgörande insatts, en oro som vi lever med varje dag.
Precis innan jul fick jag ytterligare en diagnos att lägga till på min lista över diagnoser. P.g.a. allt som har hänt under året, så har jag lyckats med att få utmattningssyndrom och ångest. Så det blev en ganska lugn jul, födelsedag och nyår för mig. Med ångestdämpande medicin tänkte jag starta året 2018 lugnt och påbörja återhämtningen.
Ändå startade jag året med att åter igen besöka akuten, denna gången med smärtor i vänster sida av ryggen. Jag blev ombedd att åka hem och ta ipren för det som troligtvis var muskelsmärta. Under natten blev smärtorna intensivare, jag låg i sängen och skrek av smärta. Denna gången blev det ambulanstransport till akuten och efter många timmars väntan, undersökning, blodprover och röntgen för att utesluta njursten, var vi tillbaka på att det är något med en muskel. Jag lever med reumatisk smärta och känner mig rätt härdad, men att en muskel kan göra så ont tycker jag är rätt otroligt. Jag är i alla fall hemma igen med starkare smärtlindring, så hoppas jag på att lite vila och så småningom lite simning kan hjälpa.
Det är uppenbart att det är dags för mig att omprioritera vart jag lägger min energi och mitt engagemang under 2018. Med denna summering önskar jag er en god fortsättning och enligt min mening kan det bara bli bättre ;-)
Året har varit väldigt händelserikt och intressant, men också väldigt jobbigt och mycket har tagit väldigt hårt på både min hälsa och energi.
Jag har varit på många intressanta event och träffat många trevliga människor genom organisationen We Rise Again. Vi började året med att delta en hearing i Europa Parlamentet i Bryssel, sen har vi träffat myndigheten för delaktighet i Stockholm och i höstas var vi på en nordisk konferens på Färöarna. Detta har varit roligt, spännande och mycket givande och det är skönt att se att det finns så många människor som engagerar sig i mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
På det personliga planet har det varit lite annat under året.
Att leva med en funktionsnedsättning är inte alltid så lätt och när vårt samhälle har system som gör livet lite jobbigare försvinner mitt tålamod ganska snabbt.
Att behöva förklara och försvara mig varje gång jag är i behov av hjälpmedel, vård eller liknande, tar oerhört mycket på energin och gör att vardagen blir ännu jobbigare.
Vi som lever med någon funktionsnedsättning är allt annat än svaga. Vi som generellt sätt börjar dagen med mindre energi än andra, ska ändå ha energi för att kämpa sig till rätten att få ha ett liv som andra. Den logiken går inte hem hos mig...
Året har bestått av fajt för att få en permobil som passar mig och min kropp. Fajt för att få komma till läkare, där jag vid flera tillfällen har blivit nekad tid till vårdcentralen. En del av gångerna har slutat med att jag istället har hamnat på akuten.
Den största och viktigaste fajten för året har varit fajten för personlig assistans och den har varit landsomfattande. Fajten för mitt och min mans liv, att få den hjälp vi behöver i vardagen för att kunna leva som alla andra. Denna fajt är också den som har tagit mest energi och bidragit mest till min försämrade hälsa. Jag vill vara tydlig med att vi ännu inte har fått indragna assistanstimmar, utan det är oron kring politikers inställning till denna livsavgörande insatts, en oro som vi lever med varje dag.
Precis innan jul fick jag ytterligare en diagnos att lägga till på min lista över diagnoser. P.g.a. allt som har hänt under året, så har jag lyckats med att få utmattningssyndrom och ångest. Så det blev en ganska lugn jul, födelsedag och nyår för mig. Med ångestdämpande medicin tänkte jag starta året 2018 lugnt och påbörja återhämtningen.
Ändå startade jag året med att åter igen besöka akuten, denna gången med smärtor i vänster sida av ryggen. Jag blev ombedd att åka hem och ta ipren för det som troligtvis var muskelsmärta. Under natten blev smärtorna intensivare, jag låg i sängen och skrek av smärta. Denna gången blev det ambulanstransport till akuten och efter många timmars väntan, undersökning, blodprover och röntgen för att utesluta njursten, var vi tillbaka på att det är något med en muskel. Jag lever med reumatisk smärta och känner mig rätt härdad, men att en muskel kan göra så ont tycker jag är rätt otroligt. Jag är i alla fall hemma igen med starkare smärtlindring, så hoppas jag på att lite vila och så småningom lite simning kan hjälpa.
Det är uppenbart att det är dags för mig att omprioritera vart jag lägger min energi och mitt engagemang under 2018. Med denna summering önskar jag er en god fortsättning och enligt min mening kan det bara bli bättre ;-)
Kommentarer
Skicka en kommentar