Är jag annorlunda?
Ja, det är jag! Men varför ska jag vara som alla andra?
Som liten kände jag mig inte så mycket annorlunda än mina kompisar förutom när vi gjorde något i skolan som jag inte kunde vara med i på lika villkor. Då var jag annorlunda, men det var andra människor som gjorde mig annorlunda när de ex planerade aktiviteten. Det jag vill komma fram till är att jag inte är mer annorlunda än någon annan kvinna. Jag lever bara mitt liv på mina villkor och det har samhället svårt att acceptera med alla de regler som finns.
Jag har gått i en "vanlig" skola där jag genom hela grundskolan var den ända eleven med ett synligt handikapp. Det hade sina nackdelar, då det finns barn och ungdomar som använder sin nyfikenhet och okunskap på fel sätt. Med fel sätt menar jag att de mobbar den person som de tycker är annorlunda för att de vet inte hur de ska hantera situationen. Det hade varit så mycket enklare om de bara kom fram och frågade mig varför jag gick annorlunda eller varför jag ibland använde mig av rullstol. Jag använde denna erfarenhet att bli mobbad och var ute och föreläste om mitt liv för skolpersonal, föräldrar till barn med funktionshinder m.fl. Jag hoppas att det jag har berättat om mig själv på mina föreläsningar, har hjälpt någon annan som kanske var i samma situation.
Jag försöker hela tiden att använda det negativa till något positivt även om det kan ta år för mig att se det positiva i vissa saker.
Hade jag kunnat ha ett arbete på mina villkor, så hade jag jobbat idag. Men reglerna och min hälsa klaffar inte riktigt, därför fick jag sluta jobba vid årsskiftet 2008/2009. Då hade jag under en 10 års period fått chansen att testa på olika yrken och det är jag glad för. Jag lärde mig mycket på de åren och utvecklades till den personen jag är idag. Kanske jag någon dag i framtiden hittar det perfekta yrket för mig och min kropp, där jag kan utföra mitt jobb på mina egna villkor men ändå vara en tillgång.
Som liten kände jag mig inte så mycket annorlunda än mina kompisar förutom när vi gjorde något i skolan som jag inte kunde vara med i på lika villkor. Då var jag annorlunda, men det var andra människor som gjorde mig annorlunda när de ex planerade aktiviteten. Det jag vill komma fram till är att jag inte är mer annorlunda än någon annan kvinna. Jag lever bara mitt liv på mina villkor och det har samhället svårt att acceptera med alla de regler som finns.
Jag har gått i en "vanlig" skola där jag genom hela grundskolan var den ända eleven med ett synligt handikapp. Det hade sina nackdelar, då det finns barn och ungdomar som använder sin nyfikenhet och okunskap på fel sätt. Med fel sätt menar jag att de mobbar den person som de tycker är annorlunda för att de vet inte hur de ska hantera situationen. Det hade varit så mycket enklare om de bara kom fram och frågade mig varför jag gick annorlunda eller varför jag ibland använde mig av rullstol. Jag använde denna erfarenhet att bli mobbad och var ute och föreläste om mitt liv för skolpersonal, föräldrar till barn med funktionshinder m.fl. Jag hoppas att det jag har berättat om mig själv på mina föreläsningar, har hjälpt någon annan som kanske var i samma situation.
Jag försöker hela tiden att använda det negativa till något positivt även om det kan ta år för mig att se det positiva i vissa saker.
Hade jag kunnat ha ett arbete på mina villkor, så hade jag jobbat idag. Men reglerna och min hälsa klaffar inte riktigt, därför fick jag sluta jobba vid årsskiftet 2008/2009. Då hade jag under en 10 års period fått chansen att testa på olika yrken och det är jag glad för. Jag lärde mig mycket på de åren och utvecklades till den personen jag är idag. Kanske jag någon dag i framtiden hittar det perfekta yrket för mig och min kropp, där jag kan utföra mitt jobb på mina egna villkor men ändå vara en tillgång.
Kommentarer
Skicka en kommentar