Varför går vi Tillgänglighets Marschen?!
I lördags var det dags för den årliga Tillgänglighets marschen i Helsingborg som DHS (De handikappades samarbetskommitté) arrangerar. Vi kunde njuta av ett underbart och perfekt väder för just detta ändamål.
Vi möttes upp på G:a Torg för att sedan gå via statsparken och gågatan (kullagatan) med The Tivoli som mål. Genom att gå denna runda genom hjärtat av stan uppmärksammar vi oss även för de människor som inte har en aning hur många vi är som blir diskriminerade i vardagen. Någon timme efter ankomsten till The Tivoli hade vi en politiker-hearing där alla partier var representerade och fick svara på olika frågor som berör oss funktionsnedsatta. Detta hoppas jag politiker kan ställa upp på varje år när vi har Tillgänglighets marschen och inte bara under ett valår.
Som så många år förr blev jag lite besviken på att jag inte såg så många av mina funktionsnedsatta vänner och bekanta med i marschen. Jag fick höra från en vän att en av våra gemensamma vänner hade sagt "Nej jag tänker inte gå, det är inte lönt, det händer ju inget ändå." Jag blir ledsen över att det är en del av oss funktionsnedsatta som har tappat hoppet. Av den anledningen tänker jag nu skriva om varför jag sen några år tillbaka går Tillgänglighets marschen.
Det viktigaste av allt, jag är Madde och jag vill bli bemött som Madde och inte som Madde i rullstol.
Om jag inte visar andra medborgare på bristerna i synen och tänket kring mig som funktionsnedsatt, vem gör det då? Vem är bättre på att påvisa bristerna kring tillgänglighet om inte jag som lever i det otillgängliga samhället.
Vi är alla lika värda, den ända skillnaden på dig och mig är hur vi lever våra liv. Och andra sidan så lever vi alla med olika förutsättningar i livet, så då finns det egentligen ingen skillnad på oss. Vi är alla medborgare med både rättigheter och skyldigheter.
Varför sitter då en del funktionsnedsatta hemma istället för att gå Tillgänglighets marschen? Visst håller jag med om att förändring tar lång tid. Men att inte ta tillfället att uppmärksamma bristen på tillgänglighet i vår stad, i vårt land hjälper oss inte att få en förändring.
Om vi som lever med ständig diskriminering i olika slag, inte jobbar för en förändring i framtiden, då hade vi fortfarande haft institutioner idag, vi hade inte haft LSS lagen och heller inte den så omdiskuterade diskrimineringslagen som träder i kraft nästa år. Ja, det finns en hel del att önska både om hur LSS lagen har urholkats och om hur regeringen diskriminerar oss med deras undantag i diskrimineringslagen.
Jag står fast vid att vi inte kan ge upp, vi måste kämpa för allas rätt till ett värdigt liv med goda levnadsvillkor. För mig är detta en självklarhet och jag hoppas att vi blir fler som är villiga att tänka inte bara på sig själv, utan även på sina medmänniskor och göra det genom att gå Tillgänglighets marschen.
Vi möttes upp på G:a Torg för att sedan gå via statsparken och gågatan (kullagatan) med The Tivoli som mål. Genom att gå denna runda genom hjärtat av stan uppmärksammar vi oss även för de människor som inte har en aning hur många vi är som blir diskriminerade i vardagen. Någon timme efter ankomsten till The Tivoli hade vi en politiker-hearing där alla partier var representerade och fick svara på olika frågor som berör oss funktionsnedsatta. Detta hoppas jag politiker kan ställa upp på varje år när vi har Tillgänglighets marschen och inte bara under ett valår.
Som så många år förr blev jag lite besviken på att jag inte såg så många av mina funktionsnedsatta vänner och bekanta med i marschen. Jag fick höra från en vän att en av våra gemensamma vänner hade sagt "Nej jag tänker inte gå, det är inte lönt, det händer ju inget ändå." Jag blir ledsen över att det är en del av oss funktionsnedsatta som har tappat hoppet. Av den anledningen tänker jag nu skriva om varför jag sen några år tillbaka går Tillgänglighets marschen.
Det viktigaste av allt, jag är Madde och jag vill bli bemött som Madde och inte som Madde i rullstol.
Om jag inte visar andra medborgare på bristerna i synen och tänket kring mig som funktionsnedsatt, vem gör det då? Vem är bättre på att påvisa bristerna kring tillgänglighet om inte jag som lever i det otillgängliga samhället.
Vi är alla lika värda, den ända skillnaden på dig och mig är hur vi lever våra liv. Och andra sidan så lever vi alla med olika förutsättningar i livet, så då finns det egentligen ingen skillnad på oss. Vi är alla medborgare med både rättigheter och skyldigheter.
Varför sitter då en del funktionsnedsatta hemma istället för att gå Tillgänglighets marschen? Visst håller jag med om att förändring tar lång tid. Men att inte ta tillfället att uppmärksamma bristen på tillgänglighet i vår stad, i vårt land hjälper oss inte att få en förändring.
Om vi som lever med ständig diskriminering i olika slag, inte jobbar för en förändring i framtiden, då hade vi fortfarande haft institutioner idag, vi hade inte haft LSS lagen och heller inte den så omdiskuterade diskrimineringslagen som träder i kraft nästa år. Ja, det finns en hel del att önska både om hur LSS lagen har urholkats och om hur regeringen diskriminerar oss med deras undantag i diskrimineringslagen.
Jag står fast vid att vi inte kan ge upp, vi måste kämpa för allas rätt till ett värdigt liv med goda levnadsvillkor. För mig är detta en självklarhet och jag hoppas att vi blir fler som är villiga att tänka inte bara på sig själv, utan även på sina medmänniskor och göra det genom att gå Tillgänglighets marschen.
Kommentarer
Skicka en kommentar