Handikappidrott!
Jag var 6, 7 år när jag började i HIF Glimten (Handikappidrotts föreningen Glimten). Föreningen erbjöd då olika idrotter, så som skytte, bordtennis, volleyboll, rullstolsträning och boccia för funktionsnedsatta barn, ungdomar och vuxna. Vad jag minns gick rullstolsträningen och boccia hand i hand, vi tränade både och under våra tisdagskvällar i Drottninghögs gymnastikhall i Helsingborg.
Som en söt och charmig liten flicka kom jag snabbt in i gänget där alla andra var äldre än mig och vi hade väldigt roligt ihop. Vi umgicks även en del på fritiden utöver våra träningar och tävlingar. I början tävlade jag både i rullstolskörning och boccia, men ganska snart gick vi över till att bara spela boccia.
Boccia är handikappidrottens version på boule. En kortfattad förklaring av skillnaden på boule och boccia kommer här. Det är liknande regler, men vi har läder bollar inomhus och trä/plastbollar utomhus på gräs. Bollarna har två olika färger, så vi kan skilja på lagen eller de individuella spelarnas bollar. Den lilla bollen som man ska träffa i boule, är i boccia vit och lika stor som de andra bollarna. Vi ska komma så nära som möjligt den vita bollen och vi får en poäng för varje närmast boll som tillhör samma lag/individuell spelare.
Att vara med i handikappidrotten har gett mig så mycket i form av kännedom och kunskap om andra funktionsnedsättningar och förståelse för andra funktionsnedsatta människor. Samhörighet och gemenskap har varit en stor del i föreningen. Tävlandet har gett mig självförtroende, självkänsla och vänner från alla hörn i landet. Det har också inneburit mycket skratt och en del tårar.
Jag är väldigt tacksam över min tid som handikappidrottare och vad det har gett mig. Som tonåring var jag en av föreningens bästa spelare och fick därför både spela mina egna tävlingar som junior och var inhoppare i senior lagen. Vi hade Skåneserien som vi spelade minst en helgdag i månaden och då kunde det ibland bli dubbla helger för mig.
Vi hade också Malmö Open som fortfarande är en av Nordens största handikappidrotts evenemang. I Malmö Open tävlas det i många olika idrotter och det kommer deltagare inte bara från Sveriges alla hörn, utan också från olika länder. Under denna helg i februari är Malmö fullt av funktionsnedsatta människor och hotellen är fullbokade. Som liten tyckte jag mycket om att spela Malmö Open, det var den tävling då jag träffade många gamla och nya vänner från både Sverige och utlandet.
Sen har vi alla mästerskapen som har tagit oss runt om i landet, från Lycksele i Norr till Simrishamn i söder. Jag har deltagit och tagit medaljer i DM (Distriktmästerskapen), GM (Götalandsmästerskapen), SM (Svenskamästerskapen). De flesta mästerskapen har även separata tävlingar för både inomhus och utomhus spel och jag deltog i de flesta mästerskapen under min tid.
När jag sommaren 1998 gjorde min livs bästa tävling var det i Junior SM utomhus i Skellefteå. Det regnade ganska mycket under tävlingen och både jag och min rullstol var dyngblöt, men jag lyckades ändå hålla min koncentration och ta hem Guldet :-) Jag var en utåtriktad tjej, men blyg när det gällde uppmärksamhet, så det var svårt att ta in och svårt att ta emot alla hyllningar från familj och vänner. Jag var dock inombords väldigt stolt över mig själv och min egen prestation. När jag kom hem hade min farmor och farfar som idag inte lever längre, satt in en annons i HD där de grattade mig <3
Efter 22års boccia spelande avslutade jag min karriär i en förening jag själv var med att bilda några år tidigare, FIZ (Föreningen Idrottzällskapet) och som nu är nerlagd. Anledningen till att jag slutade var bl.a. p.g.a hälsan, men också för att intresset för boccian har signat i hela landet. Jag kände att glädjen och gemenskapen på våra tävlingar hade blivit sämre och då orkade jag inte längre. Det är väl ofta så att det är roligast när en är yngre för ju äldre en blir desto fler intressen får en.
Idag pratas det mycket om att vi ska integreras i både skola och idrott. Det finns absolut en positiv poäng med det, det är dock lika positivt att få träffa människor med olika funktionsnedsättningar för att få känna gemenskap i något jag inte alltid kände med icke funktionsnedsatta i bl.a. mina tonår. För mina föräldrar har det varit viktigt att jag behandlas precis som andra icke funktionsnedsatta, men också att jag får träffa andra med liknande funktionsnedsättningar. Som barn brukade jag säga att jag hade två "världar", idrotten med funktionsnedsatta vänner och skolan med icke funktionsnedsatta. Nu är livet fullt med både funktionsnedsatta och icke funktionsnedsatta vänner och bekanta och det är så det ska vara enligt min personliga mening. Detta har lärt både mig och mina föräldrar väldigt mycket genom åren. Det har också medfört ofantligt mycket kärlek <3
Jag vill dock poängtera att vi alla är individer trots våra funktionsnedsättningar, det ända vi har gemensamt är just att vi har någon sorts av funktionsnedsättning. Det innebär att vi har olika intressen, det är inte alla som tycker om att idrotta. Men för de som vill idrotta, så är det en väl utvecklad handikappidrottsrörelse vi har i Sverige och den har gett mig väldigt mycket positiva upplevelser i min barndom :-)
Som en söt och charmig liten flicka kom jag snabbt in i gänget där alla andra var äldre än mig och vi hade väldigt roligt ihop. Vi umgicks även en del på fritiden utöver våra träningar och tävlingar. I början tävlade jag både i rullstolskörning och boccia, men ganska snart gick vi över till att bara spela boccia.
Boccia är handikappidrottens version på boule. En kortfattad förklaring av skillnaden på boule och boccia kommer här. Det är liknande regler, men vi har läder bollar inomhus och trä/plastbollar utomhus på gräs. Bollarna har två olika färger, så vi kan skilja på lagen eller de individuella spelarnas bollar. Den lilla bollen som man ska träffa i boule, är i boccia vit och lika stor som de andra bollarna. Vi ska komma så nära som möjligt den vita bollen och vi får en poäng för varje närmast boll som tillhör samma lag/individuell spelare.
Att vara med i handikappidrotten har gett mig så mycket i form av kännedom och kunskap om andra funktionsnedsättningar och förståelse för andra funktionsnedsatta människor. Samhörighet och gemenskap har varit en stor del i föreningen. Tävlandet har gett mig självförtroende, självkänsla och vänner från alla hörn i landet. Det har också inneburit mycket skratt och en del tårar.
Jag är väldigt tacksam över min tid som handikappidrottare och vad det har gett mig. Som tonåring var jag en av föreningens bästa spelare och fick därför både spela mina egna tävlingar som junior och var inhoppare i senior lagen. Vi hade Skåneserien som vi spelade minst en helgdag i månaden och då kunde det ibland bli dubbla helger för mig.
Vi hade också Malmö Open som fortfarande är en av Nordens största handikappidrotts evenemang. I Malmö Open tävlas det i många olika idrotter och det kommer deltagare inte bara från Sveriges alla hörn, utan också från olika länder. Under denna helg i februari är Malmö fullt av funktionsnedsatta människor och hotellen är fullbokade. Som liten tyckte jag mycket om att spela Malmö Open, det var den tävling då jag träffade många gamla och nya vänner från både Sverige och utlandet.
Sen har vi alla mästerskapen som har tagit oss runt om i landet, från Lycksele i Norr till Simrishamn i söder. Jag har deltagit och tagit medaljer i DM (Distriktmästerskapen), GM (Götalandsmästerskapen), SM (Svenskamästerskapen). De flesta mästerskapen har även separata tävlingar för både inomhus och utomhus spel och jag deltog i de flesta mästerskapen under min tid.
När jag sommaren 1998 gjorde min livs bästa tävling var det i Junior SM utomhus i Skellefteå. Det regnade ganska mycket under tävlingen och både jag och min rullstol var dyngblöt, men jag lyckades ändå hålla min koncentration och ta hem Guldet :-) Jag var en utåtriktad tjej, men blyg när det gällde uppmärksamhet, så det var svårt att ta in och svårt att ta emot alla hyllningar från familj och vänner. Jag var dock inombords väldigt stolt över mig själv och min egen prestation. När jag kom hem hade min farmor och farfar som idag inte lever längre, satt in en annons i HD där de grattade mig <3
Efter 22års boccia spelande avslutade jag min karriär i en förening jag själv var med att bilda några år tidigare, FIZ (Föreningen Idrottzällskapet) och som nu är nerlagd. Anledningen till att jag slutade var bl.a. p.g.a hälsan, men också för att intresset för boccian har signat i hela landet. Jag kände att glädjen och gemenskapen på våra tävlingar hade blivit sämre och då orkade jag inte längre. Det är väl ofta så att det är roligast när en är yngre för ju äldre en blir desto fler intressen får en.
Idag pratas det mycket om att vi ska integreras i både skola och idrott. Det finns absolut en positiv poäng med det, det är dock lika positivt att få träffa människor med olika funktionsnedsättningar för att få känna gemenskap i något jag inte alltid kände med icke funktionsnedsatta i bl.a. mina tonår. För mina föräldrar har det varit viktigt att jag behandlas precis som andra icke funktionsnedsatta, men också att jag får träffa andra med liknande funktionsnedsättningar. Som barn brukade jag säga att jag hade två "världar", idrotten med funktionsnedsatta vänner och skolan med icke funktionsnedsatta. Nu är livet fullt med både funktionsnedsatta och icke funktionsnedsatta vänner och bekanta och det är så det ska vara enligt min personliga mening. Detta har lärt både mig och mina föräldrar väldigt mycket genom åren. Det har också medfört ofantligt mycket kärlek <3
Jag vill dock poängtera att vi alla är individer trots våra funktionsnedsättningar, det ända vi har gemensamt är just att vi har någon sorts av funktionsnedsättning. Det innebär att vi har olika intressen, det är inte alla som tycker om att idrotta. Men för de som vill idrotta, så är det en väl utvecklad handikappidrottsrörelse vi har i Sverige och den har gett mig väldigt mycket positiva upplevelser i min barndom :-)
Kommentarer
Skicka en kommentar