Jag ger aldrig upp!
Det pratas väldigt lite offentligt om oss med någon funktionsnedsättning i ett mer positivt perspektiv. Det kommer mest snyfthistorier om individer som har hamnat i olika situationer som inte är hållbara och som individen själv inte orkar hantera. Varför inte skriva om oss i en mer positiv syn? Jo för att det ger inte journalisterna någon story, ett scoop.
Jag menar att vi skulle kunna lära oss mycket av varandra. Många av oss med någon funktionsnedsättning lär oss att tänka på ett annat sätt än de utan en funktionsnedsättning. Jag är inte min funktionsnedsättning, men mitt liv präglas av hur min kropp fungerar, det är inget jag kommer ifrån. Och andra sidan är det egentligen ett normalt och väldigt vanligt förekommande i alla människors liv. Jag har själv fått lära mig att ta det lugnt och inte stressa för det skadar min kropp. Jag tar mer tillvara på mina bra dagar och njuter av att jag mår bra för jag vet att det kan snabbt ändras till det sämre igen. Jag har också lärt mig att livet är skört och att jag behöver vara rädd om det. Jag slösar därför inte tid på människor som inte vill förstå mig eller på människor jag bara inte går ihop med. Säg mig nu, vem skulle inte behöva fundera kring detta och värna om sitt liv? Glöm inte att du betyder något och att just ditt liv är viktigt oavsett etnicitet, sexuell läggning, bakgrund eller funktionsnedsättning.
I politiken heter det att vi inte sätter folkgrupper mot varandra, vi värnar om alla människor oavsett etnicitet, sexuell läggning, eller bakgrund. Alla människor har lika värde!
Hur kommer det sig då att hot, våld och hat mot oss människor med någon funktionsnedsättning inte räknas som hatbrott?
Hur kommer det sig då att LSS (personlig assistans) urholkas av vårt eget rättssystem, det system som våra politiker och beslutsfattare har tagit fram? Enligt dagens regler har vi människor med någon funktionsnedsättning inte samma grundläggande behov i livet som andra människor. Vi behandlas inte som människor, inte heller som djur, för där finns det med all rätt hårda krav på att de ska få leva ett värdigt liv. Sist jag kollade var även jag en människa, men jag är bara ett objekt för politiker och beslutsfattare.
Jag kommer aldrig sluta kämpa för människor med någon funktionsnedsättning och vår rätt till ett självbestämmande och värdigt liv. Jag och alla andra med en funktionsnedsättning är också människor och vi har lika mycket rätt som alla andra att bli respekterade och accepterade i vårt samhälle.
Jag menar att vi skulle kunna lära oss mycket av varandra. Många av oss med någon funktionsnedsättning lär oss att tänka på ett annat sätt än de utan en funktionsnedsättning. Jag är inte min funktionsnedsättning, men mitt liv präglas av hur min kropp fungerar, det är inget jag kommer ifrån. Och andra sidan är det egentligen ett normalt och väldigt vanligt förekommande i alla människors liv. Jag har själv fått lära mig att ta det lugnt och inte stressa för det skadar min kropp. Jag tar mer tillvara på mina bra dagar och njuter av att jag mår bra för jag vet att det kan snabbt ändras till det sämre igen. Jag har också lärt mig att livet är skört och att jag behöver vara rädd om det. Jag slösar därför inte tid på människor som inte vill förstå mig eller på människor jag bara inte går ihop med. Säg mig nu, vem skulle inte behöva fundera kring detta och värna om sitt liv? Glöm inte att du betyder något och att just ditt liv är viktigt oavsett etnicitet, sexuell läggning, bakgrund eller funktionsnedsättning.
I politiken heter det att vi inte sätter folkgrupper mot varandra, vi värnar om alla människor oavsett etnicitet, sexuell läggning, eller bakgrund. Alla människor har lika värde!
Hur kommer det sig då att hot, våld och hat mot oss människor med någon funktionsnedsättning inte räknas som hatbrott?
Hur kommer det sig då att LSS (personlig assistans) urholkas av vårt eget rättssystem, det system som våra politiker och beslutsfattare har tagit fram? Enligt dagens regler har vi människor med någon funktionsnedsättning inte samma grundläggande behov i livet som andra människor. Vi behandlas inte som människor, inte heller som djur, för där finns det med all rätt hårda krav på att de ska få leva ett värdigt liv. Sist jag kollade var även jag en människa, men jag är bara ett objekt för politiker och beslutsfattare.
Jag kommer aldrig sluta kämpa för människor med någon funktionsnedsättning och vår rätt till ett självbestämmande och värdigt liv. Jag och alla andra med en funktionsnedsättning är också människor och vi har lika mycket rätt som alla andra att bli respekterade och accepterade i vårt samhälle.
Bra skrivit !!! tack för den .
SvaraRadera