En intressant resa!
Den 30 januari fyller både min lillasyster och min mormor år, men i år skulle denna dag innebära något helt annat för mig. Jag flög nämligen till Bryssel denna eftermiddag, en stad jag aldrig har rest till tidigare.
För att ta mig från den fräscha och fina flygplatsen till mitt hotell fanns det två alternativ, buss eller tåg. Skulle jag resa med tåg var jag tvungen att få hjälp av personal. Det kändes som att det skulle bli både lättare och billigare att ta buss. Efter att ha frågat en något förvirrad personal inne på deras kundtjänst och fått två nr på bussar vi kan ta, så gick jag och min assistent ut till bussterminalen.
Vi frågade några tonårstjejer som tittade lite frågande på oss när vi frågade vilken buss som går till Europaparlamentet, då mitt hotell låg nära där. De var snälla och kollade i en app de hade, men de hade ingen aning. De frågade oss," ligger det i Bryssel?" Jag blev lite förundrad och undrar vad ungdomarna i Bryssel vet om sin egen stad och om politiken.
Till slut reder vi ut att det är regionbussarna som vi ska åka med, så vi tar första bästa buss med rätt nr som vi hade fått tidigare. När vi efter ett tag inser att denna buss inte tar oss till vårt mål, så går vi av vid sista hållplatsen och lyckas med hjälp av google maps förstå att vi var ca 1km från hotellet. Efter detta strul bestämmer vi oss för att gå den sista biten, en kväll i Bryssel ;-)
Till slut går vi förbi Europaparlamentet och kommer fram till vårt Radisson Hotell. Ganska trötta kommer vi in på vårt rum där de har låtit fönstret vara öppet, så det är skit kallt i rummet. Vi är trötta och hungriga, så det blev mat och sen tränade jag på talet jag skulle hålla nästföljande dag. Detta tal är känsligt och det får mina tankar att sväva iväg till det förflutna precis lagom tills jag ska försöka somna, vilket inte går så bra.
Upp tidigt nästa morgon, frukost med amerikanska pannkakor och croissant, sen var det dags för utcheckning. Det är nog det kortaste besök jag någonsin har gjort i en stad och ett hotell. Då var det dags för själva poängen med resan, en förmiddag med en hearing på Europaparlamentet där jag skulle hålla ett viktigt tal.
Hearingen handlade om våld i nära relation mot personer med funktionsnedsättning och jag hade blivit inbjuden att delta med min organisation weriseagain.org. Det var en väldigt intensiv, men också givande dag där jag träffade en hel del modiga personer från olika länder som jobbar med att sprida kunskap om våld mot personer med funktionsnedsättning. Det är härligt att se att vi är så många som försöker få resten av samhället att förstå vad som händer. Våld mot personer med funktionsnedsättning sker i större utsträckning än mot personer utan funktionsnedsättning och ändå pratar vi inte om det. Mitt tal kommer läggas upp på weriseagain.org i mars månad.
Jag vill bara påpeka en sak som jag hör väldigt ofta i den politiska samhällsdebatten.
När det pratas om personer med funktionsnedsättning som en grupp, så benämns vi ofta som en svag grupp av människor. Jag tar bestämt avstånd från denna benämning. Vi är allt annat än svaga. Vi lever med funktionsnedsättningar som sällan är lätta att leva med, det är inte vem som helst som hade orkat med ett sådant liv. Vi är inte svaga, vi är en utsatt grupp människor, men ingen svag grupp människor. Glöm aldrig det!
För att ta mig från den fräscha och fina flygplatsen till mitt hotell fanns det två alternativ, buss eller tåg. Skulle jag resa med tåg var jag tvungen att få hjälp av personal. Det kändes som att det skulle bli både lättare och billigare att ta buss. Efter att ha frågat en något förvirrad personal inne på deras kundtjänst och fått två nr på bussar vi kan ta, så gick jag och min assistent ut till bussterminalen.
Vi frågade några tonårstjejer som tittade lite frågande på oss när vi frågade vilken buss som går till Europaparlamentet, då mitt hotell låg nära där. De var snälla och kollade i en app de hade, men de hade ingen aning. De frågade oss," ligger det i Bryssel?" Jag blev lite förundrad och undrar vad ungdomarna i Bryssel vet om sin egen stad och om politiken.
Till slut reder vi ut att det är regionbussarna som vi ska åka med, så vi tar första bästa buss med rätt nr som vi hade fått tidigare. När vi efter ett tag inser att denna buss inte tar oss till vårt mål, så går vi av vid sista hållplatsen och lyckas med hjälp av google maps förstå att vi var ca 1km från hotellet. Efter detta strul bestämmer vi oss för att gå den sista biten, en kväll i Bryssel ;-)
Till slut går vi förbi Europaparlamentet och kommer fram till vårt Radisson Hotell. Ganska trötta kommer vi in på vårt rum där de har låtit fönstret vara öppet, så det är skit kallt i rummet. Vi är trötta och hungriga, så det blev mat och sen tränade jag på talet jag skulle hålla nästföljande dag. Detta tal är känsligt och det får mina tankar att sväva iväg till det förflutna precis lagom tills jag ska försöka somna, vilket inte går så bra.
Upp tidigt nästa morgon, frukost med amerikanska pannkakor och croissant, sen var det dags för utcheckning. Det är nog det kortaste besök jag någonsin har gjort i en stad och ett hotell. Då var det dags för själva poängen med resan, en förmiddag med en hearing på Europaparlamentet där jag skulle hålla ett viktigt tal.
Hearingen handlade om våld i nära relation mot personer med funktionsnedsättning och jag hade blivit inbjuden att delta med min organisation weriseagain.org. Det var en väldigt intensiv, men också givande dag där jag träffade en hel del modiga personer från olika länder som jobbar med att sprida kunskap om våld mot personer med funktionsnedsättning. Det är härligt att se att vi är så många som försöker få resten av samhället att förstå vad som händer. Våld mot personer med funktionsnedsättning sker i större utsträckning än mot personer utan funktionsnedsättning och ändå pratar vi inte om det. Mitt tal kommer läggas upp på weriseagain.org i mars månad.
Jag vill bara påpeka en sak som jag hör väldigt ofta i den politiska samhällsdebatten.
När det pratas om personer med funktionsnedsättning som en grupp, så benämns vi ofta som en svag grupp av människor. Jag tar bestämt avstånd från denna benämning. Vi är allt annat än svaga. Vi lever med funktionsnedsättningar som sällan är lätta att leva med, det är inte vem som helst som hade orkat med ett sådant liv. Vi är inte svaga, vi är en utsatt grupp människor, men ingen svag grupp människor. Glöm aldrig det!
Kommentarer
Skicka en kommentar