Döv och kriminell!
Idag lyssnade jag på programmet Funk i P1 och "Döv och kriminell", ett program om Daniel och hans "normbrytande" liv. Det var en intervju som fick mig att fundera lite kring vårt samhälle och hur det är uppbyggt för bara en sorts människor och det är dem som kallas normen.
Det slog mig när jag lyssnade på Daniels berättelse att den som inte är som normen behöver ofta resurser från samhället för att kunna passa in. Det visste jag såklart redan innan, men jag är så hjärntvättad av samhället att jag under många år inte har reflekterat över hjälpen samhället erbjuder. Jag har bara godtagit den bristfälliga hjälpen och inte riktigt funderat vidare på det.
Det jag försöker säga är att samhällets sätt att hantera oss med funktionsnedsättning är enligt kommunala, regionala eller statliga regler oftast framtagna av personer utan någon som helst erfarenhet av funktionsnedsättningar. Hade de beslutsfattande personerna endast tittat på behovet av ett hjälpmedel, stöd eller annan hjälp från samhället då hade vi haft ett liv mer likt andras.
Jag tänker på när Daniel i programmet säger att det är samhället som har satt stämpeln "handikappad" på honom just för att han har en hörselnedsättning, han säger "själv ser jag inte mig som handikappad, som de som är rullstolsburna, de kanske har det lite bättre, de kan få resurser".
Det han inte tänker på här är att även vi som har ett rörelsehinder har fått stämpeln "handikappad" av samhället, jag ser inte mig själv som handikappad. Jag ser mig som Madde, alltså som den person jag är, inte för den funktionsnedsättning jag har. Hade samhället varit helt tillgängligt både fysiskt och språkligt, så hade verken jag eller Daniel varit "handikappade".
Daniel berättar också om en hel del språkliga hinder när det gäller samhällets resurser för honom och andra som är i behov av olika sorters stöd och hjälp från samhället. Han menar att det är lättare för oss som har en synlig funktionsnedsättning att få hjälp som ex. hjälpmedel för oss med rörelsehinder. Det blir lite fel att jämföra oss med olika funktionsnedsättningar, samhället är generellt inte så bra på att få oss att känna samhörighet med resten av samhällsmedborgarna. Vi är en minoritetsgrupp vare sig vi har en hörselnedsättning eller ett rörelsehinder, samma fördomar samma kamp.
Jag vet att samhällets resurser för oss som har någon funktionsnedsättning varierar över hela landet och på många ställen är den bristfällig. Det är tyvärr ofta jag behöver vara övertydlig och påstridig från första början bara för att få igenom något som skulle underlätta i min vardag. Jag tror att det hade underlättat ofantligt mycket om de som ska ta beslut om ex. ett hjälpmedel hade en liknande livserfarenhet som den som behöver hjälpmedlet. Då hade vi fått en förståelse från början och haft energi över till roligare saker än att strida för den hjälp vi egentligen har rätt till.
Vi är en minoritetsgrupp, en andra klassens medborgare och får nöja oss med den hjälp som erbjuds. Den mentaliteten kanske inte gäller i hela landet, men jag hör det från många håll och det är tråkigt att inte alla medborgare har samma rättigheter till ett självbestämmande liv.
Det slog mig när jag lyssnade på Daniels berättelse att den som inte är som normen behöver ofta resurser från samhället för att kunna passa in. Det visste jag såklart redan innan, men jag är så hjärntvättad av samhället att jag under många år inte har reflekterat över hjälpen samhället erbjuder. Jag har bara godtagit den bristfälliga hjälpen och inte riktigt funderat vidare på det.
Det jag försöker säga är att samhällets sätt att hantera oss med funktionsnedsättning är enligt kommunala, regionala eller statliga regler oftast framtagna av personer utan någon som helst erfarenhet av funktionsnedsättningar. Hade de beslutsfattande personerna endast tittat på behovet av ett hjälpmedel, stöd eller annan hjälp från samhället då hade vi haft ett liv mer likt andras.
Jag tänker på när Daniel i programmet säger att det är samhället som har satt stämpeln "handikappad" på honom just för att han har en hörselnedsättning, han säger "själv ser jag inte mig som handikappad, som de som är rullstolsburna, de kanske har det lite bättre, de kan få resurser".
Det han inte tänker på här är att även vi som har ett rörelsehinder har fått stämpeln "handikappad" av samhället, jag ser inte mig själv som handikappad. Jag ser mig som Madde, alltså som den person jag är, inte för den funktionsnedsättning jag har. Hade samhället varit helt tillgängligt både fysiskt och språkligt, så hade verken jag eller Daniel varit "handikappade".
Daniel berättar också om en hel del språkliga hinder när det gäller samhällets resurser för honom och andra som är i behov av olika sorters stöd och hjälp från samhället. Han menar att det är lättare för oss som har en synlig funktionsnedsättning att få hjälp som ex. hjälpmedel för oss med rörelsehinder. Det blir lite fel att jämföra oss med olika funktionsnedsättningar, samhället är generellt inte så bra på att få oss att känna samhörighet med resten av samhällsmedborgarna. Vi är en minoritetsgrupp vare sig vi har en hörselnedsättning eller ett rörelsehinder, samma fördomar samma kamp.
Jag vet att samhällets resurser för oss som har någon funktionsnedsättning varierar över hela landet och på många ställen är den bristfällig. Det är tyvärr ofta jag behöver vara övertydlig och påstridig från första början bara för att få igenom något som skulle underlätta i min vardag. Jag tror att det hade underlättat ofantligt mycket om de som ska ta beslut om ex. ett hjälpmedel hade en liknande livserfarenhet som den som behöver hjälpmedlet. Då hade vi fått en förståelse från början och haft energi över till roligare saker än att strida för den hjälp vi egentligen har rätt till.
Vi är en minoritetsgrupp, en andra klassens medborgare och får nöja oss med den hjälp som erbjuds. Den mentaliteten kanske inte gäller i hela landet, men jag hör det från många håll och det är tråkigt att inte alla medborgare har samma rättigheter till ett självbestämmande liv.
Kommentarer
Skicka en kommentar