Självkänslan fick sig en törn!
Idag har det varit en turbulent dag... eller kanske inte hela dagen, men jo kanske....
Ja ni ser, jag är väldigt trött och det var jag redan imorse när jag skulle ta mig ur sängen.
Jag ska försöka bena ut detta till något som ni förstår :-)
Igår var jag i Helsingborg och manifesterade ihop med Socialdemokraterna mot alla nedskärningar på Helsingborgs lasarett. Det var kul att se så många som valde att delta, vi var närmare 200 personer men vi kunde absolut varit fler. Vi behöver ta tillbaka vår rätt att protestera och visa högljutt vad vi tycker, så det märks att vi menar allvar när vi tycker bra och illa om något. Efter fackeltåget som det faktiskt var, följde jag med på Kommunfullmäktige gruppens möte för att lära mig hur det fungerar, så kvällen blev lite senare än planerat. Det var i alla fall en mycket intressant och givande kväll, som dock tog på krafterna och det har jag fått känna av idag.
Idag hade vi personalmöte med vårt assistansbolag och våra assistenter. Jag mår väldigt psykiskt dåligt efter våra personalmöten för då påminns jag om det liv jag har i dagsläget. Det finns så många regler jag och min man måste följa som gör att jag i vissa lägen önskar att jag inte hade assistenter. Visst förstår även jag att det inte är hållbart, utan att jag behöver ha hjälpen. Men när man börjar prata om mitt och min mans hem som en arbetsplats, då blir jag galen.
Jag förstår att det är assistenternas arbetsplats och då gäller vissa arbetsmiljöregler osv. Men det är vårt hus, hem, trygghet som vi snackar om inte någon stor kall industrilokal. Det mysiga familjära och trygga hemmet försvinner liksom för en stund och istället kommer det in en massa regler som styr vårt hem. Inte nog med att jag ska räkna minutrar för att få ha ett fungerande liv, jag ska också godta en massa ytliga regler i mitt eget hem. Var får vi bestämma hur vi vill ha vårt liv och vårt hem?
Jag är med på att det måste finnas vissa regler även om jag inte tycker om det, men det finns gränser för vad jag klarar av innan jag går i taket. Att lägga sig i hur jag och min familj lever och om hur, när var vi gör saker i vårt hem, tycker jag är att gå över gränsen. Detta med att ha assistenter och att de ska vara till hjälp för oss är ju helt rätt. Men allt runtomkring gör att det känns som om vi har ett företag att sköta. Byråkratin kring LSS är sjuk och man måste få en mer realistisk syn på denna lag. Det står mig upp över öronen allt man ska förhålla sig till när det gäller LSS, så just ikväll är det en psykiskt låg kväll. Jag vill ju bara få leva mitt liv med min man, hur svårt kan det vara egentligen?!
Nu måste jag försöka stänga av alla tankar, så jag kan få sova inatt och börja om på en ny kula imorgon.
Sköt om er därute!
Ja ni ser, jag är väldigt trött och det var jag redan imorse när jag skulle ta mig ur sängen.
Jag ska försöka bena ut detta till något som ni förstår :-)
Igår var jag i Helsingborg och manifesterade ihop med Socialdemokraterna mot alla nedskärningar på Helsingborgs lasarett. Det var kul att se så många som valde att delta, vi var närmare 200 personer men vi kunde absolut varit fler. Vi behöver ta tillbaka vår rätt att protestera och visa högljutt vad vi tycker, så det märks att vi menar allvar när vi tycker bra och illa om något. Efter fackeltåget som det faktiskt var, följde jag med på Kommunfullmäktige gruppens möte för att lära mig hur det fungerar, så kvällen blev lite senare än planerat. Det var i alla fall en mycket intressant och givande kväll, som dock tog på krafterna och det har jag fått känna av idag.
Idag hade vi personalmöte med vårt assistansbolag och våra assistenter. Jag mår väldigt psykiskt dåligt efter våra personalmöten för då påminns jag om det liv jag har i dagsläget. Det finns så många regler jag och min man måste följa som gör att jag i vissa lägen önskar att jag inte hade assistenter. Visst förstår även jag att det inte är hållbart, utan att jag behöver ha hjälpen. Men när man börjar prata om mitt och min mans hem som en arbetsplats, då blir jag galen.
Jag förstår att det är assistenternas arbetsplats och då gäller vissa arbetsmiljöregler osv. Men det är vårt hus, hem, trygghet som vi snackar om inte någon stor kall industrilokal. Det mysiga familjära och trygga hemmet försvinner liksom för en stund och istället kommer det in en massa regler som styr vårt hem. Inte nog med att jag ska räkna minutrar för att få ha ett fungerande liv, jag ska också godta en massa ytliga regler i mitt eget hem. Var får vi bestämma hur vi vill ha vårt liv och vårt hem?
Jag är med på att det måste finnas vissa regler även om jag inte tycker om det, men det finns gränser för vad jag klarar av innan jag går i taket. Att lägga sig i hur jag och min familj lever och om hur, när var vi gör saker i vårt hem, tycker jag är att gå över gränsen. Detta med att ha assistenter och att de ska vara till hjälp för oss är ju helt rätt. Men allt runtomkring gör att det känns som om vi har ett företag att sköta. Byråkratin kring LSS är sjuk och man måste få en mer realistisk syn på denna lag. Det står mig upp över öronen allt man ska förhålla sig till när det gäller LSS, så just ikväll är det en psykiskt låg kväll. Jag vill ju bara få leva mitt liv med min man, hur svårt kan det vara egentligen?!
Nu måste jag försöka stänga av alla tankar, så jag kan få sova inatt och börja om på en ny kula imorgon.
Sköt om er därute!
Kommentarer
Skicka en kommentar