Maddes blogg

#MeToo har startat diskussioner på sociala medier, på arbeten, i skolor och i vår vardag och det är bra. Det kan tyckas vara ogreppbart för många och många kan även uttrycka att den media det har fått är löjligt och tramsigt. "Det hände ju så länge sen, varför dra upp det nu" är också något jag har hört. Jo, så här är det. Vi har låtit normalisera sexuella övergrepp i vårt samhälle och MeToo-kampanjen har visat oss att det är ett större problem än någon av oss kunde tro. Det spelar ingen roll hur länge sen ett övergrepp skedde, för den utsatte är det något hen får leva med resten av sitt liv. Det är en traumatisk upplevelse som kan påverka dig resten av ditt liv. Varför ska vi då inte sätta stopp för detta beteende och se till att vi respekterar varandra så pass mycket att vi vet vart gränsen går??? Vi ska lära våra barn rätten till integritet, rätten till sin egen kropp och att våga berätta om de hamnar i en situation som inte känns bra för dem. Vi vuxna ska lyssna p...

Det sa min man precis nu när han berättade om att han känner sig ofokuserad på sitt jobb och sin vardag tillsammans med mig. Det händer så mycket kring personlig assistans och våra sociala medier är överösta med statusar om oro och rädsla. Rädsla över att få sitt liv förstört och sin frihet indragen. Det ända jag och min man och många många med oss vill, är att få leva vårt liv på vårt vis med den hjälp som krävs, inget mer och inget mindre. Nu lever vi inte, vår vardag går idag ut på att vara oroliga och rädda för den dagen då Försäkringskassan vill göra en omprövning och beslutar att dra in vår assistans. Vad gör vi då? Vi slår bort den frågan hela tiden, varje dag, för vi vågar inte ens tänka tanken.... Vi tar djupa andetag och säger till oss själva "den dagen, den sorgen, det får vi ta då". Men det hänger som ett mörkt moln över våra huvuden varje dag, det förföljer oss och påverkar oss till den grad att vi blir fysiskt sämre och sjuka. Vi orkar inte fajtas, vi har ...

Jag måste erkänna, jag har blandade känslor när jag nu tittar på "Tillsammans för världens barn". Visst kan jag bidra med 20kr, men det kan inte alla personer med funktionsnedsättning i Sverige. Jag vet, ingen tvingar oss att bidra, det är frivilligt för alla personer och företag att bidra och det är klart att vi ska bidra om vi kan. Vi med någon funktionsnedsättning i Sverige har sett våra mänskliga rättigheter bli sämre och sämre för varje år som gått under de senaste 10 åren. Jag känner inte till någon statistik, men jag vet att många, säkerligen 50% av oss med funktionsnedsättning går back ekonomiskt varje månad och därmed lever i fattigdom. Det är långt ifrån alla av oss som får den hjälp, det stöd eller de hjälpmedel vi behöver för att få leva som du med goda levnadsvillkor. Men visst finns det många barn i vår värld som har det mycket, mycket sämre än oss, så vi ska bidra och hjälpa om vi kan. Så för att vara tydlig, så har jag inget emot att vi hjälper barn i and...

Igår morse ringde jag min vårdcentral för att få en akuttid till min läkare som alla gör när de är i behov av medicinsk behandling. Trots min långdragna förkylning, så var det inte den jag ville ha hjälp med. När jag får hjälp av mina assistenter med på- och avklädning står jag i någon sekund innan mina ben inte bär mig mer och jag sätter mig igen. För några veckor sedan tappade jag balansen och förmodligen trampade jag fel och stukade min fot, detta är inte första gången så nu är jag ute efter en mer långsiktig lösning för att jag inte ska skada min fötter mer. Jag förklarade för sköterskan att jag förmodligen behöver en remiss till ortopedtekniska mottagningen för att diskutera fram en lösning med dem, ex skenor inomhus. Sköterskan jag pratade med konsulterade med en kollega och återkom med svaret "Vi är restriktiva med att skriva ut remisser, så vi kan tyvärr inte hjälpa dig. Men du kan kontakta ortopedmottagningen som ligger i samma hus som vi." Här trycker jag bort...

Det är måndag och jag har kvar min förkylning, men det gör faktiskt ingenting för det är ändå en underbar måndag.... Jodå, ni läste rätt, idag är det en underbar måndag ;-) För en vecka sedan fick jag uppleva något helt fantastiskt som jag tänkte dela med mig av till er. Dock finns det inget som slår den verkliga upplevelsen, men ni kommer ganska nära känslan. Jag åkte till Färöarna för att representera We Rise Again på en nordisk konferens som hade namnet #bryttabut. Konferensen arrangerades av Nordens välfärdscenter och den handlade om funktionsnedsättning och sexualitet och var en av dem bästa konferenser jag har varit på. Vill ni läsa mer om själva konferensen hittar ni det på weriseagain.org. Här tänkte jag berätta mer om det som jag upplevde före och efter konferensen och det var helt magiskt. Titta bara här... På bilden syns en slingrig väg och gröna kullar där du knappt skymtar svarta får. Himmeln är blå med några vita moln. Färöarna består av 18 öar och 11 holmar d...

Igår var en sjukt konstig dag och på många vis svår psykiskt. Det var många saker som blev lite svåra att hantera och en del som behöver bearbetas ett tag. Jag ska försöka förklara en del av detta för er. Min kropp har inte direkt gillat den s.k. sommar vi har haft i år och det har påverkat mig på olika hälsomässiga vis. En kan ju tro att jag är van vid att min kropp inte vill riktigt som jag alltid, men när det kommer flera saker samtidigt känns det lite väl jobbigt. Jag är inne i ett nytt skov med inflammationer, nervsmärtor och en del symtom som jag känner igen som shuntstrul och som jag har fått röntgentid för i nästa vecka. Med allt detta, så blir det lite svårare att klara av information som behöver bearbetas. Ni som känner till min organisation We Rise Again vet också att jag har egna erfarenheter av olika former av sexuellt våld tidigare i livet. Igår fick jag reda på att killen som förgrep sig på mig när jag var i 10 års åldern, har gått bort. Jag ställde mig frågan, vad...

Idag lyssnade jag på programmet Funk i P1 och "Döv och kriminell" , ett program om Daniel och hans "normbrytande" liv. Det var en intervju som fick mig att fundera lite kring vårt samhälle och hur det är uppbyggt för bara en sorts människor och det är dem som kallas normen. Det slog mig när jag lyssnade på Daniels berättelse att den som inte är som normen behöver ofta resurser från samhället för att kunna passa in. Det visste jag såklart redan innan, men jag är så hjärntvättad av samhället att jag under många år inte har reflekterat över hjälpen samhället erbjuder. Jag har bara godtagit den bristfälliga hjälpen och inte riktigt funderat vidare på det. Det jag försöker säga är att samhällets sätt att hantera oss med funktionsnedsättning är enligt kommunala, regionala eller statliga regler oftast framtagna av personer utan någon som helst erfarenhet av funktionsnedsättningar. Hade de beslutsfattande personerna endast tittat på behovet av ett hjälpmedel, stöd eller...