Frustration!
Jag är uppfostrad som Madde och inte som Madde med en massa hinder. Därför har jag också hela mitt liv sett mig själv som Madde. Visst har jag fått anpassa mig i många olika situationer efter samhället när det visat sig att jag inte passar in, men jag är jävligt trött på det. Nu tycker jag att det är på tiden människorna som passar in i samhällets norm tar sitt sunda förnuft till fånga och ser oss alla som en i mängden. Det innebär att man accepterar alla människor för vad och vem de är, punkt!
Jag har gått utbildning precis som de flesta i vårt land, jag har sökt jobb precis som de flesta i vårt land och jag har haft en del olika jobb och tjänat pengar precis som de flesta i vårt land. Skillnaden är att jag med en fysisk funktionsnedsättning inte kan söka vilket jobb jag vill, då samhället inte tänker "Allas lika värde och lika rättigheter" fullt ut. Alla ni icke funktionsnedsatta, när behövde ni ta hänsyn till var ni ville söka jobb p.g.a. något fysiskt hinder? Ni kan ofta söka jobb precis där ni vill jobba, sen om ni får jobbet är ju en annan sak. Men möjligheten att söka jobb där du vill jobba har du. Jag och andra med mig får söka jobb där vi vet vi kan komma in och självklart får vi gå efter jobb som vi själva vet att vi klarar av. Men det finns ju ingen som söker ett jobb som de vet från början att de inte klarar av.
Jag fick mitt första jobb när jag var 19år och det var heltid på ett callcenter där jag jobbade skift i 2,5år, innan jag sökte mig vidare till annat. Jag blev anställd på samma villkor som mina arbetskollegor med samma lön. Under det första året var jag enligt företagets statistik, en utav de bästa i min grupp och jag kände mig som en i mängden. Dock hade vi under mina första månader en chef som inte var känd för att vara smidig.
Jag var 19 år när jag hamnade i tvist med chefen om en barack som användes som möteslokal och var livsfarlig för mig. Baracken var placerad så att om jag inte bromsade rejält när jag åkte ner för rampen med min rullstol, så åkte jag rakt in i företagets huvudbyggnads fasadvägg. Då rampen inte var enligt reglerna hade jag huvudskyddsombudet på min sida. När detta nådde cheferna på företagets huvudkontor, hotade min chef mig.
Idag kan jag tyvärr inte jobba p.g.a. sjukdom och har då valt att engagera mig i föreningslivet där jag kan välja hur mycket jag orkar engagera mig. När jag för något år sen meddelade mina styrelsekamrater i den ena föreningen att jag inte kommer att klara av att vara lika engagerad, möttes jag av oförståelse. "Vi klarar ju av styrelseuppdraget och jobbar heltid" fick jag höra. "ja, det gör ni, men det är skillnad på ditt och mitt liv" kontrade jag. Jag kan bara gissa mig fram till denna oförståelse och det är att de går bara efter vad de ser. Jag sitter i rullstol och då ser de inte allt annat runt omkring som egentligen tar mycket energi. Jag förstår att en inte kan gå efter vad en inte ser, men akta er för att döma människor endast efter vad ni ser.
I en annan förening finns det en del människor som bara ser mig som Madde i rullstol, alltså någon med hinder. Här bryr de sig inte om jag kan vara fullt delaktig eller inte. Här är det mycket det fysiska hinderna som tar fokus, med tanke på en otillgänglig byggnad. De har börjat anpassa så att alla kommer in i byggnaden, men de anser att medlemmar ska inte ha tillgång till alla lokaler därför anpassas bara en viss del. Här tänker de inte hela vägen, det finns många scenarier här som blir fel. Befintlig personal kan skada sig fysiskt och då kan de inte jobba även om de skulle kunna, allt pga otillgängligheten i byggnaden. De utestänger möjligheten att anställa en person med en funktionsnedsättning och då har de tagit det beslutet att inte anställa människor med någon fysisk funktionsnedsättning. Diskriminerande tycker jag, det tycker inte dem.
Det jag vill komma till är att, ja det är skillnad på mig och dig men bara om vi gör det till en skillnad. "Allas lika värde" är lätt att leva upp till, det kräver bara lite eftertanke och vilja.
Tittar gärna på detta klipp :-)
Jag har gått utbildning precis som de flesta i vårt land, jag har sökt jobb precis som de flesta i vårt land och jag har haft en del olika jobb och tjänat pengar precis som de flesta i vårt land. Skillnaden är att jag med en fysisk funktionsnedsättning inte kan söka vilket jobb jag vill, då samhället inte tänker "Allas lika värde och lika rättigheter" fullt ut. Alla ni icke funktionsnedsatta, när behövde ni ta hänsyn till var ni ville söka jobb p.g.a. något fysiskt hinder? Ni kan ofta söka jobb precis där ni vill jobba, sen om ni får jobbet är ju en annan sak. Men möjligheten att söka jobb där du vill jobba har du. Jag och andra med mig får söka jobb där vi vet vi kan komma in och självklart får vi gå efter jobb som vi själva vet att vi klarar av. Men det finns ju ingen som söker ett jobb som de vet från början att de inte klarar av.
Jag fick mitt första jobb när jag var 19år och det var heltid på ett callcenter där jag jobbade skift i 2,5år, innan jag sökte mig vidare till annat. Jag blev anställd på samma villkor som mina arbetskollegor med samma lön. Under det första året var jag enligt företagets statistik, en utav de bästa i min grupp och jag kände mig som en i mängden. Dock hade vi under mina första månader en chef som inte var känd för att vara smidig.
Jag var 19 år när jag hamnade i tvist med chefen om en barack som användes som möteslokal och var livsfarlig för mig. Baracken var placerad så att om jag inte bromsade rejält när jag åkte ner för rampen med min rullstol, så åkte jag rakt in i företagets huvudbyggnads fasadvägg. Då rampen inte var enligt reglerna hade jag huvudskyddsombudet på min sida. När detta nådde cheferna på företagets huvudkontor, hotade min chef mig.
Idag kan jag tyvärr inte jobba p.g.a. sjukdom och har då valt att engagera mig i föreningslivet där jag kan välja hur mycket jag orkar engagera mig. När jag för något år sen meddelade mina styrelsekamrater i den ena föreningen att jag inte kommer att klara av att vara lika engagerad, möttes jag av oförståelse. "Vi klarar ju av styrelseuppdraget och jobbar heltid" fick jag höra. "ja, det gör ni, men det är skillnad på ditt och mitt liv" kontrade jag. Jag kan bara gissa mig fram till denna oförståelse och det är att de går bara efter vad de ser. Jag sitter i rullstol och då ser de inte allt annat runt omkring som egentligen tar mycket energi. Jag förstår att en inte kan gå efter vad en inte ser, men akta er för att döma människor endast efter vad ni ser.
I en annan förening finns det en del människor som bara ser mig som Madde i rullstol, alltså någon med hinder. Här bryr de sig inte om jag kan vara fullt delaktig eller inte. Här är det mycket det fysiska hinderna som tar fokus, med tanke på en otillgänglig byggnad. De har börjat anpassa så att alla kommer in i byggnaden, men de anser att medlemmar ska inte ha tillgång till alla lokaler därför anpassas bara en viss del. Här tänker de inte hela vägen, det finns många scenarier här som blir fel. Befintlig personal kan skada sig fysiskt och då kan de inte jobba även om de skulle kunna, allt pga otillgängligheten i byggnaden. De utestänger möjligheten att anställa en person med en funktionsnedsättning och då har de tagit det beslutet att inte anställa människor med någon fysisk funktionsnedsättning. Diskriminerande tycker jag, det tycker inte dem.
Det jag vill komma till är att, ja det är skillnad på mig och dig men bara om vi gör det till en skillnad. "Allas lika värde" är lätt att leva upp till, det kräver bara lite eftertanke och vilja.
Tittar gärna på detta klipp :-)
Kommentarer
Skicka en kommentar