Mitt liv med Ryggmärgsbråck del 5!
När jag började på dagis i Mörarp, tog det inte lång tid förrän de andra barnen började mobba mig. Detta minns jag såklart inte, men jag minns all mobbning jag fick stå ut med senare under skoltiden, den återkommer jag till. P.g.a. min inkontinens var jag tvungen att ha blöja även om jag var gammal nog att egentligen slippa det. Den tidens blöjor var ju inga diskreta precis, utan stora och obekväma. Så det syntes väl och det var det som gjorde att barnen på dagis mobbade mig.
Mina föräldrar valde att berätta om mig och min funktionsnedsättning på ett föräldramöte, för att de andra föräldrarna sen skulle kunna berätta för sina barn och på så vis minska mobbningen av mig.
Jag fick en ny assistent när jag började skolan som skulle i huvudsak hjälpa mig med mina toalettbestyr, men också finnas till hands i undervisningen. Många av de barn som jag gick ihop med på dagis och förskolan följdes åt, så vi hamnade i samma skolklass. Personalen tyckte att det var bättre vi höll ihop än att jag skulle lära känna nya barn. Det gick ganska bra för mig i skolan förutom att jag hade ganska svårt att läsa mig till saker, det fastnade inte så lätt liksom. Vad jag minns var det mest matematik och geografi som jag hade svårt för och historia förstås för det tyckte jag var så tråkigt ;-) Matematik tyckte jag var roligt när jag väl visste hur jag skulle tänka, men geografi kämpade min pappa med mig i många år. Jag återkommer i ett senare inlägg med hur jag hanterade min inlärningssvårighet.
I mellanstadiet tillkom det några nya elever i vår klass och det var då det började igen, mobbningen. Det var speciellt en tjej som kunde säga väldigt fula ord till mig och det stannade tyvärr inte i skolan utan det fortsatte även utanför skolans område.
Jag såg inte mig själv som annorlunda, visst jag gick på ett annorlunda sätt än de andra barnen och fick använda min rullstol när jag skulle gå längre sträckor. Men annars tyckte jag att jag var ganska mycket som alla andra barn. Detta gjorde det väldigt svårt för mig att hantera mobbningen, jag förstod inte varför hon var så elak. Jag kunde inte försvara mig på något annat vis än att ge igen, så jag blev tyvärr lika elak tillbaka.
Varje gång jag skulle träffa min bästa vän Marie, så körde jag med min permobil förbi mobbarens bostad. Jag minns en sommar när jag skulle åka hem från Marie och körde då förbi där mobbaren bodde, då kom hennes lillasyster springande efter mig. Jag blev rädd och försökte hitta den bästa och snabbaste vägen att ta mig därifrån. En permobil kör fort, men inte tillräckligt för att komma undan en springande människa. Denna lillasyster kom ifatt mig och hoppade upp bak på permobilen och slog med sin knytnäve i ryggen på mig, sen sprang hon iväg. Nu var jag både rädd och ledsen, så jag vände och körde tillbaka till Marie.
Maries mamma ringde hem till mina föräldrar och berättade det jag hade berättat om händelsen. Det var nog en lördag för min ena morbror var hemma hos oss och de brukade se fotboll med tipslördag. Pappa och min morbror gick hem till mobbaren och pratade med hennes pappa. Jag fick senare veta att min mobbare fick utegångsförbud trots att det var hennes lillasyster som hade slagit mig.
Hade detta hänt idag, hade händelsen varit en sak för polisen att utreda som misshandel, men då var det en sak mellan föräldrar att reda ut. Jag kan tycka att vi hade vunnit mycket på att kommunicera mer, föräldrar emellan, föräldrar och lärare emellan, istället för att lämna ansvaret till en myndighet så fort det blir lite jobbigt. Jag tror att det hade underlättat ofantligt mycket i vårt samhälle om vi kunde reda ut missförstånd utan att blanda in polisen.
Mycket mobbning grundar sig i okunskap och rädsla för något en inte känner till eller inte är insatt i. Vi vuxna måste kunna ta det ansvar och lära barn och ungdomar varför en inte ska mobba andra människor. Det måste finnas konsekvenser för de som mobbar, som känns så pass att de förstår att det är fel. Idag finns socialamedier som inte fanns när jag var barn. Här är vi alla, även vuxna snabba att uttrycka vad vi tycker. Ofta är det på gränsen till mobbning av andra människor och i vissa fall går det så långt att vi kallar det näthat. Här är vi vuxna lika elaka som barn och ungdomar är i skolan. Vi är väldigt egoistiska idag och anser att vi har rätt att uttrycka vad vi tycker. Vi tänker inte alls på konsekvenserna, hur våra åsikter om en annan människa kändis, din granne eller en arbetskamrat egentligen påverkar personen i fråga. Många av oss anser inte att vi har något ansvar för våra egna åsikter på nätet, men vi har definitivt det yttersta ansvaret för vad vi skriver på nätet.
Har du varit utsatt för mobbning är det något du bär med dig hela livet, det är inget du glömmer bara för att det har upphört. Du kan välja att ta nytta och lärdom av mobbningen eller så kan du välja att vara bitter över det i resten av livet. Jag har valt att ta nytta av det, jag använder det som en motivation i livet. Jag är starkare idag och har en förståelse för alla de barn och ungdomar som utsätts för mobbning i skolan. Detta ger mig en erfarenhet som jag kan använda, bl.a. genom att föreläsa om mitt liv och därmed sprida kunskap. På så vis kan jag vara med och förebygga mobbningen.
Min högstadietid kommer jag att berätta om senare, då det kommer behöva sitt eget blogginlägg ;-)
Detta var fortsättningen på min berättelse och bara min. Kom ihåg att alla har sin egen erfarenhet av att leva med ryggmärgsbråck och det kan inte generaliseras.
Mina föräldrar valde att berätta om mig och min funktionsnedsättning på ett föräldramöte, för att de andra föräldrarna sen skulle kunna berätta för sina barn och på så vis minska mobbningen av mig.
Jag fick en ny assistent när jag började skolan som skulle i huvudsak hjälpa mig med mina toalettbestyr, men också finnas till hands i undervisningen. Många av de barn som jag gick ihop med på dagis och förskolan följdes åt, så vi hamnade i samma skolklass. Personalen tyckte att det var bättre vi höll ihop än att jag skulle lära känna nya barn. Det gick ganska bra för mig i skolan förutom att jag hade ganska svårt att läsa mig till saker, det fastnade inte så lätt liksom. Vad jag minns var det mest matematik och geografi som jag hade svårt för och historia förstås för det tyckte jag var så tråkigt ;-) Matematik tyckte jag var roligt när jag väl visste hur jag skulle tänka, men geografi kämpade min pappa med mig i många år. Jag återkommer i ett senare inlägg med hur jag hanterade min inlärningssvårighet.
I mellanstadiet tillkom det några nya elever i vår klass och det var då det började igen, mobbningen. Det var speciellt en tjej som kunde säga väldigt fula ord till mig och det stannade tyvärr inte i skolan utan det fortsatte även utanför skolans område.
Jag såg inte mig själv som annorlunda, visst jag gick på ett annorlunda sätt än de andra barnen och fick använda min rullstol när jag skulle gå längre sträckor. Men annars tyckte jag att jag var ganska mycket som alla andra barn. Detta gjorde det väldigt svårt för mig att hantera mobbningen, jag förstod inte varför hon var så elak. Jag kunde inte försvara mig på något annat vis än att ge igen, så jag blev tyvärr lika elak tillbaka.
Varje gång jag skulle träffa min bästa vän Marie, så körde jag med min permobil förbi mobbarens bostad. Jag minns en sommar när jag skulle åka hem från Marie och körde då förbi där mobbaren bodde, då kom hennes lillasyster springande efter mig. Jag blev rädd och försökte hitta den bästa och snabbaste vägen att ta mig därifrån. En permobil kör fort, men inte tillräckligt för att komma undan en springande människa. Denna lillasyster kom ifatt mig och hoppade upp bak på permobilen och slog med sin knytnäve i ryggen på mig, sen sprang hon iväg. Nu var jag både rädd och ledsen, så jag vände och körde tillbaka till Marie.
Maries mamma ringde hem till mina föräldrar och berättade det jag hade berättat om händelsen. Det var nog en lördag för min ena morbror var hemma hos oss och de brukade se fotboll med tipslördag. Pappa och min morbror gick hem till mobbaren och pratade med hennes pappa. Jag fick senare veta att min mobbare fick utegångsförbud trots att det var hennes lillasyster som hade slagit mig.
Hade detta hänt idag, hade händelsen varit en sak för polisen att utreda som misshandel, men då var det en sak mellan föräldrar att reda ut. Jag kan tycka att vi hade vunnit mycket på att kommunicera mer, föräldrar emellan, föräldrar och lärare emellan, istället för att lämna ansvaret till en myndighet så fort det blir lite jobbigt. Jag tror att det hade underlättat ofantligt mycket i vårt samhälle om vi kunde reda ut missförstånd utan att blanda in polisen.
Mycket mobbning grundar sig i okunskap och rädsla för något en inte känner till eller inte är insatt i. Vi vuxna måste kunna ta det ansvar och lära barn och ungdomar varför en inte ska mobba andra människor. Det måste finnas konsekvenser för de som mobbar, som känns så pass att de förstår att det är fel. Idag finns socialamedier som inte fanns när jag var barn. Här är vi alla, även vuxna snabba att uttrycka vad vi tycker. Ofta är det på gränsen till mobbning av andra människor och i vissa fall går det så långt att vi kallar det näthat. Här är vi vuxna lika elaka som barn och ungdomar är i skolan. Vi är väldigt egoistiska idag och anser att vi har rätt att uttrycka vad vi tycker. Vi tänker inte alls på konsekvenserna, hur våra åsikter om en annan människa kändis, din granne eller en arbetskamrat egentligen påverkar personen i fråga. Många av oss anser inte att vi har något ansvar för våra egna åsikter på nätet, men vi har definitivt det yttersta ansvaret för vad vi skriver på nätet.
Har du varit utsatt för mobbning är det något du bär med dig hela livet, det är inget du glömmer bara för att det har upphört. Du kan välja att ta nytta och lärdom av mobbningen eller så kan du välja att vara bitter över det i resten av livet. Jag har valt att ta nytta av det, jag använder det som en motivation i livet. Jag är starkare idag och har en förståelse för alla de barn och ungdomar som utsätts för mobbning i skolan. Detta ger mig en erfarenhet som jag kan använda, bl.a. genom att föreläsa om mitt liv och därmed sprida kunskap. På så vis kan jag vara med och förebygga mobbningen.
Min högstadietid kommer jag att berätta om senare, då det kommer behöva sitt eget blogginlägg ;-)
Detta var fortsättningen på min berättelse och bara min. Kom ihåg att alla har sin egen erfarenhet av att leva med ryggmärgsbråck och det kan inte generaliseras.
Kommentarer
Skicka en kommentar