Mitt liv med Ryggmärgsbråck del 8!
Jag hade tagit mig igenom mellanstadiet och nu var det dags för högstadiet. Det hade precis byggts en ny högstadieskola i byn bredvid, ca 5 km bort och den var byggd på ett plan, perfekt för mig som behövde min rullstol vid längre sträckor.
Det bestämdes att jag skulle åka skolbuss med mina skolkamrater och det är inget fel i det. Det är bra att jag inte särbehandlas för mycket och kommer ifrån mina klasskamrater. Det ända är att jag inte kunde bära upp min rullstol på bussen själv, utan det skulle chauffören hjälpa mig med. Det gick bra ett tag och vissa av chaufförerna som körde blev jag riktigt bundis med. Tyvärr fanns det då några få chaufförer som ansåg att det inte var deras jobb att hjälpa mig min med rullstol, utan det skulle mina skolkamrater hjälpa mig med.
Min klass blev snabbt ganska stökig och jag blev mobbad av en del elever som inte kände mig sedan tidigare. Först var det tjejer i parallellklasserna som tittade, pekade och betedde sig allmänt störigt mot mig. Jag vägrade ha föredrag inför alla elever när vi hade lektioner ihop med parallellklasserna, det var rena pinan och fyllt med ångest.
Jag och min bästa kompis satt ofta och spelade kort på rasterna, då kom killar från högre årskurser och tog korten och kastade ut dem i korridoren. De kunde också slänga ur sig elaka ord mot mig. Jag fick en del hjälp av skolsystern och hon pratade med någon av dessa killar och det visade sig att han bara ville veta varför jag gick så konstigt. Så istället för att fråga mig om varför jag gick vajande åt sidorna och hade rullstol, så började han bråka med mig istället, fullt logiskt för en tonåring. Tonåringar tänker inte på konsekvenser av sitt handlande, så det var väl orsaken till detta. Men en sådan enkel fråga har istället blivit ett minne för livet för mig, ett jobbigt minne. Mer hjälp av skolpersonalen kring mobbningen mot mig fick jag inte.
Skolan hade en regel om att vi inte skulle få gå med skor i klassrummen, det blev värsta diskussionerna i min klass. För det var ju så att jag behövde min rullstol i klassrummet och även när det regnade och snöade ute. Jag förstår mycket väl att mina klasskamrater inte gillade att jag skulle ha min rullstol i klassrummet när de inte fick ha skor på sig. Självklart blev det vått på golvet där jag rullade och de gick i sina strumpor, inte alls okej tycker jag. Men det var inte snack om att mina klasskamrater fick ha skor på sig, utan det diskuterades alla möjliga lösningar kring min rullstol. Tankegångarna skolpersonalen hade var helt absurda, en idé minns jag var att jag skulle ha någon sorts skydd att sätta på däcken. Jag har för mig att det slutade med att jag försökte torka av däcken i kapprummet så gott det gick innan jag rullade in i klassrummet.
Jag hade också en speciell skrivbordsstol vid min bänk som vissa av mina klasskamrater älskade att leka med och även sabotera, så jag inte kunde använda den under några dagar.
Det var helt enkelt fullt med frustrerade tonåringar på denna skola som inte kunde hantera alla känslorna i sina kroppar och det är självklart inklusive mig själv.
Det var alltså dessa skolkamrater som vissa busschaufförer tyckte skulle hjälpa mig med min rullstol upp och ner från skolbussen...... Allvar, jag skulle alltså vara beroende av skolkamrater som mobbade mig, jovisst absolut helt logiskt... eller inte....
Jag räknade ut när dessa ohjälpsamma chaufförer körde, så en eftermiddag när jag kom hem med skolbussen så stod mamma och väntade på mig en bit därifrån. Just denna eftermiddag vägrade chauffören att öppna bussdörrarna förrän någon av mina skolkamrater erbjöd sig att hjälpa mig med min rullstol. När bussen hade stått där ett tag utan att öppna dörrarna började mamma gå mot bussen, då började några av ungdomarna skrika på chauffören att öppna dörrarna och till slut öppnade han. Nu började en diskussion mellan chauffören och mamma som inte skulle leda någon vart. Istället satt jag sidan om och kände ännu mer ångest över att det hela tiden var diskussioner kring att jag var till besvär. Det slutade med att mina föräldrar kontaktade skolrektorn och bussbolaget fick sig en tillsägelse, sen såg jag inte den chauffören mer.
Men allt detta påverkade mig negativt, jag ville inte plugga och brydde mig inte särskilt mycket, utan tyckte att skolan var allmänt skit. Jag hade väldigt svårt att hantera mobbningen och var rätt trött på att inte bli accepterad som den jag var. Mitt tonårshumör var inte roligt att ha och göra med hemma, men vad kan man begära när jag kände mig mest till besvär överallt.
Det bestämdes att jag skulle åka skolbuss med mina skolkamrater och det är inget fel i det. Det är bra att jag inte särbehandlas för mycket och kommer ifrån mina klasskamrater. Det ända är att jag inte kunde bära upp min rullstol på bussen själv, utan det skulle chauffören hjälpa mig med. Det gick bra ett tag och vissa av chaufförerna som körde blev jag riktigt bundis med. Tyvärr fanns det då några få chaufförer som ansåg att det inte var deras jobb att hjälpa mig min med rullstol, utan det skulle mina skolkamrater hjälpa mig med.
Min klass blev snabbt ganska stökig och jag blev mobbad av en del elever som inte kände mig sedan tidigare. Först var det tjejer i parallellklasserna som tittade, pekade och betedde sig allmänt störigt mot mig. Jag vägrade ha föredrag inför alla elever när vi hade lektioner ihop med parallellklasserna, det var rena pinan och fyllt med ångest.
Jag och min bästa kompis satt ofta och spelade kort på rasterna, då kom killar från högre årskurser och tog korten och kastade ut dem i korridoren. De kunde också slänga ur sig elaka ord mot mig. Jag fick en del hjälp av skolsystern och hon pratade med någon av dessa killar och det visade sig att han bara ville veta varför jag gick så konstigt. Så istället för att fråga mig om varför jag gick vajande åt sidorna och hade rullstol, så började han bråka med mig istället, fullt logiskt för en tonåring. Tonåringar tänker inte på konsekvenser av sitt handlande, så det var väl orsaken till detta. Men en sådan enkel fråga har istället blivit ett minne för livet för mig, ett jobbigt minne. Mer hjälp av skolpersonalen kring mobbningen mot mig fick jag inte.
Skolan hade en regel om att vi inte skulle få gå med skor i klassrummen, det blev värsta diskussionerna i min klass. För det var ju så att jag behövde min rullstol i klassrummet och även när det regnade och snöade ute. Jag förstår mycket väl att mina klasskamrater inte gillade att jag skulle ha min rullstol i klassrummet när de inte fick ha skor på sig. Självklart blev det vått på golvet där jag rullade och de gick i sina strumpor, inte alls okej tycker jag. Men det var inte snack om att mina klasskamrater fick ha skor på sig, utan det diskuterades alla möjliga lösningar kring min rullstol. Tankegångarna skolpersonalen hade var helt absurda, en idé minns jag var att jag skulle ha någon sorts skydd att sätta på däcken. Jag har för mig att det slutade med att jag försökte torka av däcken i kapprummet så gott det gick innan jag rullade in i klassrummet.
Jag hade också en speciell skrivbordsstol vid min bänk som vissa av mina klasskamrater älskade att leka med och även sabotera, så jag inte kunde använda den under några dagar.
Det var helt enkelt fullt med frustrerade tonåringar på denna skola som inte kunde hantera alla känslorna i sina kroppar och det är självklart inklusive mig själv.
Det var alltså dessa skolkamrater som vissa busschaufförer tyckte skulle hjälpa mig med min rullstol upp och ner från skolbussen...... Allvar, jag skulle alltså vara beroende av skolkamrater som mobbade mig, jovisst absolut helt logiskt... eller inte....
Jag räknade ut när dessa ohjälpsamma chaufförer körde, så en eftermiddag när jag kom hem med skolbussen så stod mamma och väntade på mig en bit därifrån. Just denna eftermiddag vägrade chauffören att öppna bussdörrarna förrän någon av mina skolkamrater erbjöd sig att hjälpa mig med min rullstol. När bussen hade stått där ett tag utan att öppna dörrarna började mamma gå mot bussen, då började några av ungdomarna skrika på chauffören att öppna dörrarna och till slut öppnade han. Nu började en diskussion mellan chauffören och mamma som inte skulle leda någon vart. Istället satt jag sidan om och kände ännu mer ångest över att det hela tiden var diskussioner kring att jag var till besvär. Det slutade med att mina föräldrar kontaktade skolrektorn och bussbolaget fick sig en tillsägelse, sen såg jag inte den chauffören mer.
Men allt detta påverkade mig negativt, jag ville inte plugga och brydde mig inte särskilt mycket, utan tyckte att skolan var allmänt skit. Jag hade väldigt svårt att hantera mobbningen och var rätt trött på att inte bli accepterad som den jag var. Mitt tonårshumör var inte roligt att ha och göra med hemma, men vad kan man begära när jag kände mig mest till besvär överallt.
Kommentarer
Skicka en kommentar